pusselbitar

Jag tror att jag hade en färdig bild av livet, visste precis hur det skulle se ut. Pusselbit efter pusselbit skulle fogas samman och sedan skulle allting bli en vacker tavla, limmas ihop och vara till evigt beständig. Sedan visade det sig att vissa av bitarna gick sönder. Några försvann, några kunde jag aldrig hitta. Tomrum uppstod i bilden och det stämde plötsligt inte överens med hur jag hade föreställt mig att livet skulle se ut. Drömbilden... Sedan hittade jag andra bitar, försökte pressa ner dem i tomrummet för att jag helt enkelt inte stod ut med att det var tomt. Gjorde nästan som Askungens systrar, kapade av mitt eget liv för att kunna pressa in bitarna som jag trodde var de rätta. Det gick inte så bra, det gjorde ont. Nu börjar jag försona mig med bilden. Tänker på barnens slitna pussel där det finns vissa bitar som man inte ens kan ana motivet på, men det går ändå att gissa sig till var de ska ligga. Jag har börjat inse att pussel lägger man inte på en dag. Jag har aldrig varit någon vän av tålamod. Nu inser jag att jag måste öva mig i det, med nödvändighet. Och de där bitarna som försvann, de behöver inte stavas misslyckanden. Min tavla är fortfarande ofullbordad, och den dag jag får komma hem till himlen, kanske är det först då som de sista pusselbitarna kommer att läggas på plats. Och där står vi där tillsammans, jag och Herren, och ler, ler åt mina tappra försök, åt mina vedermödor, gråter för den smärta som andra och jag själv tillfogat mig och den smärta jag vållat andra. Nu står jag med några villrådiga pusselbitar i handen, men jag tänker att jag inte ska försöka tvinga dem på plats alltför tidigt. Att de får väga i handen ett litet tag, tummas på, tittas på. Om de har en plats i mitt liv så kommer det att visa sig. För pusselbitar längtar efter att få komma på plats, men det finns bara en plats som är den rätta. Det tål att väntas på....