om viljan att vara ett Starwarsskepp

utan att behöva försvinna ut i yttre rymden. Gång på gång kommer bilden för mig egentligen med Star Trek som förebild. Minns ni när de slår på sina osynlighetssköldar, eller i alla fall dessa energisköldar som gör att allting studsar tillbaka på anfallarna. Att vara osårbar är egentligen ingenting att eftertrakta. Genom att inse vår sårbarhet tror jag att vi ökar vår förmåga att förstå andra människors sårbarhet och kan ta ansvar för vårt eget agerande med samma hänsyn. Men eftersom det inte alltid är så, eftersom vi ibland plötsligt upplever det där stinget, värre än en geting, men som svider lika länge efteråt. det sitter i mycket längre hos oss själva än hos den som attackerar. Och det värsta av allt precis som biet så förstår man inte alltid att man sårar, utan det är helt enkelt ett inbyggt handlingsmönster... Nå var vill jag komma med detta? Jo, jag önskar att en större förmåga att helt enkelt "slå av". Att sätta gränser, och jag inser att jag inte kan sätta de gränserna genom att uppfostra och tillrättavisa andra utan helt enkelt genom att förändra mig själv. Och i allra bästa fall har jag större framgång med mitt eget liv än andras... Det är svårt att ignorera ett getingstick, det är sant. Men jag kan välja hur jag ska förhålla mig till det. Det är en utveckling av mitt föregående blogginlägg. Men det hjälper ju faktiskt inte att bli arg på getingen, möjligen hjälper det att slå ihjäl den, :) fast till och med det är ju bara ett uttryck för en aggression som faktiskt inte gör den allra minsta skillnad på smärtan som getingen har åsamkat mig. Men jag tror att jag i större grad kan välja hur jag ska reagera och svara... På gott och på ont. Måste nog tänka vidare på det här...