Väder och vind och livets allvar

Jag har varit ute och paddlat ikväll. För att jag hade bestämt mig för det. Och för att jag hade ett mål. Skolhuset på Härön och Kustkyrkan. För att lyssna till ett samtal mellan Tomas Sjödin och Johan Ernstson. Därav associationen till rubriken för inlägget... När jag gav mig av var det kul. Underbart att sitta i båten, fast detta med att ta sig i och ur upplever jag oftast som den största kantringsrisken. Jag kantrade inte denna gång heller. Men när jag kom ut på Krossen insåg jag att jag nog egentligen borde vänt. Lagt ner prestigen, eller vad det nu handlade om. Ingen visste ju att jag hade givit mig av. Jag hade sagt att jag skulle ut, men inte definitivt. Om man nu inte tycker att ett meddelande på Facebook gäller som sådant... Jag fick kämpa lite mot vågorna, det gällde att ta dem rakt. Alla motorbåtar var inte heller så snälla att det saktade ner... Och under tiden som jag paddlade så kom liksom ett mantra upp i mitt huvud, efter det att jag hade sett mitt liv spelas upp på himlen, repriser av höjdpunkter och lågvatten märken typ... Det var lite småjobbigt ett tag. Tyckte nog att det var lite otäckt faktiskt. Men mantrat som kom upp var detta, här är jag, där är vågorna. Här är jag, där är vågorna. Och det gällde att hålla rak kurs upp mot vågorna, fast de sköljde över båten ibland. Ibland studsade båten ner i vågdalarna.

Och jag tänker att så är det också med livet, att vi måste våga se motgångarna i livet i ögonen. Om de överraskar oss från sidan tappar vi balansen. Och hålla balansen kan man faktiskt göra även om det är vågigt och blåsigt i livet. Att jag klarade det berodde dels på att jag vågade möta vågorna och att jag hade en låg tyngdpunkt i kajaken. Tänker att det i livet gäller att vara grundad, hela vägen. Annars tappar vi balansen. Så kom jag fram och fick lyssna till detta goda samtal, få kaffe och smörgås och sedan var det dags att ge sig av hem igen. Jag fick erbjudande om skjuts, men tog inte det. Jag är nog alltför envis, eller snarare var jag det, fram till idag. Jag kom hem, jag kantrade inte, annars skulle jag inte skrivit detta. Jag kantrade inte ens när jag skulle upp ur kajaken även om det var nära.

Men hemfärden har också sin egen berättelse. Jag råkade hamna i en liten vik där jag sökte lä en stund. Solen började färgas röd och plötsligt kände jag igen mig. I denna lilla vik lade vi för första gången till med vår båt när vi hade köpt den för 10 år sedan. Denna jungfrutur har sin egen berättelse. Maken kastade i ankaret men tänkte inte på att hålla fast i tampen. (Vilken tur att exmaken inte läser min bloggg) Så ankaret åkte till botten utan att vi hade något att ta fäste vid. Så kan det också vara med livet, att det som vi tror är ett ankare att hålla fast vid faktiskt inte håller, är förankrat tillräckligt Jag löste det, fiskade upp tampen med draggen och vi gjorde fast...

Men med detta minne på näthinnan gav jag mig ut på Krossen mot vågorna igen. Jag skulle försöka dra mig inomskärs men det var omöjligt för jag var tvungen att styra upp mot vågorna. Det kändes som om jag kom längre och längre ut och det gjorde jag nog också. Nu är jag en ganska rutinerad paddlare men jag blev rädd och kom på att just rädslan är min största fiende. Om jag blir rädd tappar jag balansen. Och igen, på samma sätt är det med livet. Det är när vi blir rädda, när vi inte tror att vi har kontroll över situationen som vi tappar balansen. Jag fick helt enkelt bestämma mig. Göra vågorna till mina vänner, låta dem bära mig hem, även om de var stora och skrämmande... Övervinna dem. Dessutom sjöng jag högt, var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går, men när jag kom till versen "var inte rädd, det finns en mörklagd hamn" så misströstade jag lite, för jag ville då rakt inte komma hem efter det att hamnen mörklagts...

Låg tyngdpunkt, grundad i båten, och längtan efter att komma hem förde mig till slut in i frälsningens hamn, Skärhamns... Och när jag fick syn på den leende kyrkan så började jag tro att jag faktiskt skulle komma hem. Och det märkliga som sedan hände var att när jag till slut gled in i hamn så var det alldeles stilla... Och jag tänkte, jag är beredd att göra detta en gång till.

Och så är det också med livet. Livet har blåst mig flera gånger, jag har blivit sviken och besviken... men ändå kommit till samma punkt, jag gör det igen. Jag vågar igen... leva, älska, tro...

När jag kom iland så skakade både armar och ben. tack och lov mötte jag en man som kände igen mig och jag vågade be om hjälp, att lyfta upp kajaken på bilen... Ensam är aldrig starkast... Nu är jag hemma, skakig, men uppfylld av den den sista bilden innan jag kom upp på land, den nedåtgående solen som färgade himlen röd... Den stilla hamnen. Jag är beredd att lägga ut igen. Men inte ensam...