Kallt idag...

Varje dag när jag lämnar mitt hem så kommer en eller annat kommentar, från grannen eller brevbäraren; det är kallt idag, ser kallt ut det där..., fy, vilken vinter. Kyla och oväder har uppenbart en socialiserande effekt på människor. Får oss att säga de där replikerna som annars skulle blivit stumma. Man pratar ibland lite nedgörande om detta att "prata om vädret". Men jag tror att vi många gånger längtar efter att kunna få ta den där kontakten som vi annars inte tar. Det finns en mängd sådana, inte bara vädret, det kan vara ett husdjur, ett barn eller något annat. Vi längtar helt enkelt efter kontakt. Också i den stora vinterkylan. Något som bryter igenom isen.

Jag brukar svara: ja, vilket underbart väder, fantastiskt med så mycket snö! Det sätter utan tvekan igång ett samtal. Nu bor jag i en landsbygd där det är naturligt för de flesta att tala med varandra. Men hur är det att bo i en trappuppgång år efter år utan att aldrig någonsin hälsa? Är det inte fel? Eler finns det människor som längtar efter det helt anonyma? Mina barn blir tokiga eftersom jag alltid pratar med alla, dels för att jag känner så många, dels för att jag är sådan i min natur, pratmakerska kallar min käraste mig. Jsa, jag är nog det, det är därför jag inte har så stora problem med att bara prata om väder och vind, men också om livets allvar. ;)