Bli inte offer för vreden...

Vi pratar ibland om "offerkoftan" här hemma. Att vi, när någonting händer lätt tar på oss den. Den e så varm och go och fyllt av lite självömkan, det e synd om mig. Ja, ibland är det faktiskt uppriktigt synd om oss. Och det är bekräftande att få höra det. Men så oerhört viktigt att sedan lämna det. Jag tror att det finns en risk för att vi när vi tar på oss den här rollen, att vi också kurar ihop och och blir handlingsförlamade. Så länge det inte var mitt fel så behöver jag inte göra någonting åt "det"... Men spelar det egentligen någon roll till slut vems fel det var att det gick snett?

Vad som spelar någon roll i mitt liv är vad jag kan göra med mitt liv oavsett vad andra har gjort med det, eller mot mig. Insikten om att det är bara jag själv som kan ställa mig fri.
Jag upplever att de uppförsbackar vi har i våra liv ofta handlar om olika konflikter vi lever i, med människor i vår omgivning. Livet känns tungt för att vi inte kommer överens med människor i vår närhet, det känns som om ingen människa förstår mig. Utan bara vill sätta käppar i hjulen.

”Om den och den bara skulle göra så där, så skulle allt bli så mycket lättare för mig. Då skulle inte min uppförsbacke vara så lång.” "Han bara utnyttjar mig för att jag är så snäll och inte säger ifrån". Nä, tro ja det, vem vill inte sparka in bollen i öppet mål...

Men vem är det som äger makten? Jag vet, jag är medveten om att det finns människor som är totalt maktlösa, som utsätts för maktmissbruk som de inte har någon möjlighet att freda sig från. Men jag tänker mer på våra egna liv, i allmänhet. Vem kan ställa mig känslomässigt fri från hat och vrede, från längtan efter att hämnas eller vedergälla? Och vem mår sämst av den här känslan? Jag tror att de gånger som jag mått allra bäst i livet är när jag har fått lägga ner den känslan, för den förgiftade främst och kanske bara, mitt eget liv. Det är jag som kan besluta vad som ska få påverka mig eller inte. Det är jag som styr över mitt liv.

Gud har bestämt oss till att vinna frälsningen istället för att bli offer för vreden. Så skriver Paulus i söndagens episteltext. Orden tog tag i mig. Vill jag bli offer för vrede? Vill jag gå och tänka beska bittra tankar? Nä, det vill jag inte.

Vrede, ledsenhet, besvikelse. Det sköljer över oss ibland, men hur gör vi för att skölja bort det? Vad kan vi göra för att inte fastna i en spiral av negativa tankar?

Råkade springa på en artikel i SVD på nätet som handlade om det. Och jag tänkte, ja, jag kan känna igen mig. Och sedan, nej, jag vill inte kunna känna igen mig i en sådan artikel en gång till. Artikewln handlar förvisso om skilsmässa men jag tänker att mycket av känslorna som kommer upp går att applicera på vilken konflikt som helst, vi lever i relationer, i familjen/släkten, med vänner, på våra arbeten, i föreningar och många olika sammanhang. När som helst kan vi bli "offer för vreden".

Släpp Liselotte, släpp. Säger min käraste ibland med ett leende när jag kopplat greppet om en tanke som jag inte kan släppa. Då blir jag lite sur ibland, men sen skrattar jag, när jag har surat färdigt... Ibland e han klokare än jag. ;)

Bli inte offer för vreden. När de negativa tankarna kommer över oss någon gång om någonting, det må vara vad som helst. Släpp taget. Det kan hända att jag har rätt, i alla fall tycker jag mig ha det. Men då så! Räcker inte det? Låt inte vreden ta över...

Jag tror att vi skulle behöva en ny sorts syndabekännelse i kyrkan. Som handlar mer om oförsonlighetens boja. Det är många som känner när de kommer till kyrkan, varför ska jag bekänna? Som känner sig orättvist behandlade, kränkta och trampade på. Och så är det jag som ska bekänna! Tänk om vi kunde ha en bön som handlade just om att våga släppa taget, att inte bli offer för vreden. En helt annan forma av försoning, en inre process där jag kan gå vidare också från de konflikter som är oförsonade. Att jag kan ha frid med mig själv och med Gud. Trots att vi inte löst konflikterna med dem "står i skuld till oss". Kanske är det första steget till att kunna förlåta, att låta vreden få lossa sina käftar kring vårt hjärta.

Så med Guds hjälp får vi släppa taget om det som gör att livet känns tungt och som gör vägen till en uppförsbacke. Vi får överlämna oss själva i Guds omsorg, våga tro på det, lite på det. Att det räcker så...