Parabolhjärta

I påskas förra året flyttade vi in i familjens nyinköpta hus i Skärhamn. Det var spännande, att få starta på något helt nytt tillsammans, ta rummen i besittning, utforska omgivningen och inte minst trädgården. Drömma och planera. Någon månad tidigare när vi skrev köpeavtal så såg det ut ute som det gör nu, fast ännu snöigare och ännu isigare. Då var det tidig mars. Men om ni minns påskhelgen för knappt ett år sedan i slutet av april så kanske ni kommer ihåg att det var underbart varmt och soligt.

Men i alla fall. På självaste påskdagen skulle vi försöka få till kontakt mellan parabolen och satelliten för att få in våra TV-kanaler. För barnen var det viktigare än både soffor och sängar. Högprioritet alltså. Men det var helt omöjligt, det gick inte att få in någon signal. Och på självaste påskdagen så sa vår inlånade montör sa att trädet i trädgården stod i vägen. Vi hade tre stora björkar som har växt sig stora längs klippkanten ner i vår trädgård. Och nu när alla löven slagit ut så skymde de ”sikten” helt för att få in signaler från satelliten.

Vad gör vi? Vi måste ju få ordnat detta idag. Vi måste ta ner trädet. Kan vi göra det på självaste påskdagen? Ja, vi måste, och det gjorde vi. Motorsågen fällde på några minuter det stora trädet medan barnen sökte skydd uppe på klipporna. Och plötsligt så fick vi mottagning. Och ännu en bonusvinst som vi inte hade räknat med. Vilken rymd det blev i vår trädgård! Vilket ljus som plötsligt föll in över oss och in över altanen! Och det tog bara tre veckor och sedan fälldes även nästa björk. Den tredje står kvar för vi tror att vi kan behöva den till hängmattan…

Och varje gång solen skiner och jag går ut i trädgården så tänker vi, vilken rymd, vilket ljus!
Och att det första trädet föll på självaste påskdagen blir också en stark symbolik. En påminnelse om att det är på påskdagen som vi firar hur ljuset övervinner mörkret. Vi firar att bandet mellan människan inte var brutet, inte kan brytas. Att Jesus Kristus, världens ljus har övervunnit det. Ljuset träder fram, och vi människor får liksom en parabol fånga upp avsändarens signaler från himlen. Han är inte död, han har uppstått, se han lever.

Det är vad som händer med Symeon och med Hanna. De ser, de fångar upp signalerna som Gud sänder från himlen genom Sonen som kommit som ett litet barn till jorden och som nu vilar som en liten trasselsudd i mammas och pappas famn när kommer till templet. För Symeon har ett parabolhjärta. Ett öppet hjärta. Han fångar upp signalerna som helig Ande sänder till honom. Se, det är detta som du har väntat på som jag lovat att då ska få se. Ljuset, Frälsningen.
Ljuset är också vår kallelse. Att göra plats för ljuset i vår egen livs trädgård. Att bli mottagliga för när Gud sänder sin Son, sin Kärlek till oss. Att öppna vårt hjärta som en parabol mot himlen. Och för att kunna göra det kan ett och annat träd som skymmer, i alla fall bildligt talat, behöva sågas ned. För att vi ska bli mer mottagliga. För att vi ska se ljuset.

Ljuset är vår kallelse. Att se och ta emot Ljuset från honom som säger Jag är världens ljus. Men det stannar inte där. Jesus säger också till dig och mig: Ni är världens ljus. Det betyder att vi även behöver ett parabolhjärta som är riktat mot världen. Riktade till människor som längtar efter tro, eller tyst ropar ut sin nöd. Gud vill och kan använda dig. Men även om vi vill leva med ett öppet hjärta så fördunklas livet ibland. Vi hamnar i ett skuggläge där olika saker kommer mellan oss och Gud.

Ibland kan kontakten mellan Guds hjärta och ditt hjärta kan skadas i stormen. Gud sänder, men vi tappar vår mottaglighet. Det kommer sådant i vägen som gör att ljuset skyms. Det känns som om det blir mörkt. Och vad vill jag säga med det? Jo, att det ligger något i devisen, klaga inte på mörkret, tänd ett ljus. Kanske är det du som kan komma med ljus till någon som fastnat i mörkret, som inte själv förmår? Att det finns mycket vi kan göra för att släppa in ljuset. Det kan växa igen även i vårt eget inre liv och vi kan behöva röja upp ibland. Men även om vi övermannas av mörkret så får vi tro på honom som har övervunnit det. För det allra största hindret, den stora stenen framför graven utanför Jerusalem har Jesus själv kastat undanröjt. Ljuset segrar. Ljuset är vår kallelse. Att våga tro på det kan göra ditt och mitt hjärta till en parabol för Guds kärlek. Det är i alla fall vad jag tänker när jag tittar ut i trädgården där hemma och ser hur ljuset bryter fram.