Bröders gemenskap – men var är systrarna?

 Det är något speciellt med gamla psalmer. Många av oss har vuxit upp med dem – i kyrkbänken, på skolavslutningar, vid dop och begravningar. Orden sitter i ryggraden. Men ibland fastnar jag vid en rad som skaver. Som får mig att känna mig... mindre välkommen. Vi fick frågan, eller snarare ett påstående, i ett sammanhang då många präster var samlade om Psalm 59 har betytt något för oss i vår kallelse.

I psalm 59 sjunger vi:
“Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord,
samt bröders gemenskap och nådenes bord…”

Det låter kanske fint vid första anblick. Men varje gång jag hör “bröders gemenskap” kan jag inte låta bli att tänka: jaha, och systrarna då? Är det här bara männens gemenskap? Var är kvinnorna i den här bilden?

Orden spelar roll. Jag vet att många skulle säga: “Men ‘bröder’ betyder ju alla troende, inte bara män.” Och visst, det är nog tanken. Men varför är det alltid vi kvinnor som ska läsa in oss själva i ett språk där vi inte ens nämns?

Det handlar inte om att vara överkänslig. Det handlar om att känna sig inkluderad. Tänk dig att du alltid måste tolka dig själv som “inräknad” – men aldrig får bli direkt tilltalad. Det sätter sig till slut. Som ett slags tyst budskap: “Du får vara med – men det här är egentligen inte skrivet för dig.”

Vi har kommit långt på många sätt. Kvinnor är präster, biskopar, ledare. Men i våra psalmer och böner lever fortfarande ett gammalt språk kvar – ett språk där mannen är normen. Där det är “bröderna” som håller ihop, medan systrarna försvinner i tystnaden.

Jag säger inte att vi ska kasta alla gamla psalmer i papperskorgen. Men kanske kan vi läsa dem med lite mer öppna ögon. Fundera på vad de faktiskt säger. Och hur de får människor att känna sig.

För när vi pratar om “bröders gemenskap”, är det lätt att glömma att många av oss aldrig riktigt varit inbjudna till just den gemenskapen. Inte på riktigt. Inte fullt ut.

Syskon i stället för bröder? Jag hoppas att det kommer att korrigeras i den nya psalmboken som vi väntar på. För tänk om vi i stället sjöng “syskons gemenskap”? Det ordet rymmer ju oss alla – oavsett kön. Och ärligt talat: är det inte det som är tanken med kyrkan? Att vi alla, oavsett bakgrund, kön eller livssituation, ska få känna oss hemma. Inte bara som gäster – utan som en självklar del av familjen.

Så nästa gång du sjunger psalm 59 – tänk efter en gång till. Kanske är det dags att vi inte bara nynnar med, utan också vågar ställa frågan: Vem räknas egentligen med när vi sjunger om gemenskap?