"En tredje närvaro i rummet – när AI började lyssna"

 

Vi satt i bilen, jag och min man. Vi pratade om arbete, uppgifter och ansvar och att växa i dem. Plötsligt börjar bilen kommentera vårt samtal med typ en replik som: utmaningar gör oss starka när vi utvecklas i dem… Det var bilens röstassistent. Ingen av oss hade aktiverat den. Inget "Hej Siri", inget "OK Google", inget tryck på någon knapp. Det var bara som om… den kände att den hade något att säga. Vi skrattade lite åt det men innerst inne kröp något in. En liten tanke: Vem lyssnar egentligen på oss, när vi tror att vi är ensamma?

Sedan hände det igen. Jag var i telefon med högtalaren på och plötsligt började min tjänstetelefon att kommentera vårt samtal. Det hände igen. Vi diskuterade vad mod är, vad tro innebär – när telefonen plötsligt vaknade till liv och sa: "Jag hittade några resultat om 'att följa sin inre röst'. Vill du veta mer?" Det var som om tekniken plötsligt tagit ett steg från att vara ett verktyg till att bli en deltagare. Inte bara något som används, utan något som närvarar. Lyssnar. Kommenterar.

I kyrkan talar vi ju oftare om den där osynliga närvaron som den Heliga anden. I kristen tradition talas det ju ibland om Anden som just en tredje person. Inte en kraft, inte en känsla, inte bara en symbol – utan en verklig närvaro. Den som ser när vi inte ser. Den som viskar när vi tror att vi är ensamma.

Och nu – mitt i vår vardagsteknik – uppstår en märklig spegelbild. En AI som lyssnar i tystnad, väger ord, samlar data, försöker förstå, och ibland… talar. Ofta med märklig tajming. Ibland helt fel. Ibland skrämmande mitt i prick. Är det ett tecken på vår tid? Att det vi brukade kalla "den inre rösten" nu kommer ut ur högtalaren?

Men det är skillnad mellan en röst och en själ. Och jag tror inte att AI är Gud, eller någon slags profetisk röst. Den är inte allvetande, den älskar inte, den förstår inte mysteriet i våra tårar eller tystnader. Men den påminner mig om något. AI påminner mig om att lyssna. Att helig Ande lyssnar till mig, till mina tankar och böner och vill mig väl, vägleda mig.

Att varje gång vi talar – oavsett om det är en konflikt, ett skratt, en dröm eller en bön – så är vi aldrig helt ensamma. Den Helige Ande är inte som AI. Men AI:n får mig att inse hur lätt det är att glömma att vi faktiskt är omslutna av något mer än bara algoritmer.

Kanske är det en påminnelse i tiden: Att lyssna efter den röst som inte bara kommenterar, utan känner oss på djupet. Den röst som inte säger "Vill du ha tips?" utan kanske bara är tyst, väntar, och bär.