Det är då som det stora vemodet rullar in

 

Just nu spelas Sången Vintersaga ofta på radion. Inte bara för att vi befinner oss just i den tiden, utan också för att Ted Ström har gått ur den. 

Det är något särskilt med november. Det är som om hela landet drar efter andan och sakta går in i vila. Luften blir tunn och stilla, höstfärgerna som förut var så sprakande röda har bleknat bort, och kvar finns bara det nakna landskapet – ärligt, avklätt, tyst. Ljuset räcker inte riktigt till, men vi tänder våra egna lågor – i fönster, i kyrkor, i hjärtan. Och någonstans, i bilen på väg hem på eftermiddagen och mörkret redan har hunnit lägga sig börjar Radion spela Ted Ströms Vintersaga: “Det är då som det stora vemodet rullar in, och från havet blåser en isande, grå vind…”

Vi känner det direkt. Inte bara som en sång, utan känner igen oss själva, någonstans i texten, var vi än befinner oss i vårt avlånga land, från Österlen till Torneträsk. Det där vemodet – det är både sorg och trygghet på samma gång. Det påminner oss om att vi lever i ett land där årstiderna växlar, där ljuset försvinner för att återvända, där stillheten ibland känns som ensamhet men också som vila.

När han sjunger om “när staden sveper in sig i novemberdis” ser man det framför sig: gatlyktorna som speglas i blöta gator, människor som drar kapporna tätare omkring sig. Och ändå finns där något vackert. Ett lugn. En känsla av att man inte behöver vara glad jämt, inte stark jämt, inte lysa hela tiden. Det är okej att bara vara.

Vi kallar det kanske “det svenska vemodet” – men kanske är det något mer än så. Kanske är det ett slags andlig tonart vi alla bär på. En tyst bön om mening. För i mörkret, när naturen saktar in och dagarna krymper, då tystnar också bruset i oss själva. Det är då Gud kan komma till tals.

Vi kurar skymning, tänder ett ljus, kanske ett till för någon vi saknar. I Allhelgonatid står vi bland ljusens flämtande lågor och minns dem som gått före oss. Vemodet får en kropp – men också ett hopp. För även där, i saknaden, hör vi löftet: “Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Det stora vemodet rullar in – ja. Men det rullar inte över oss. Det sveper in oss, stilla, nästan ömt. Som en påminnelse om att Gud också finns i mellanrummen, i tystnaden, i de dagar som inte glimmar. Han kallar oss inte bara till sommaren och jublet, utan också till november. Till det som är. Och kanske är det just där, mitt i allt det grå, som tron blir som störst. För den som vågar se mörkret kan också se ljuset när det tänds.

Bön

Gud,
du som är ljuset i mörkret,
du som vakar när vi sover
och håller fast när vi tappar taget.

När vemodet rullar in över våra liv,
hjälp oss att inte fly, utan vila i din närvaro.
Lär oss att se din stilla glöd i det grå,
att ana din värme även när dagarna blir kalla.

Ge oss mod att vara i det som är –
att ta emot stillheten som en gåva,
och låta ditt ljus sakta växa inom oss.

När skymningen faller,
påminn oss om att din kärlek aldrig tar slut,
utan bär oss, natt som dag.

I Jesu namn,
Amen.