Hoppet - ett stillsamt halleluja

 

Ibland går livet i moll. Det är inget dramatiskt ackord, inget som får världen att rasa samman, utan mer som en dov klang som ligger kvar i bakgrunden. Som när en melodi är vacker men sorgsen, och man inte riktigt kan sätta fingret på varför den berör. Den gör inte ont utan har snarare en förmåga att fånga livet mer än en ”Happy Klappysång”.

Vi lever i en tid som gärna vill vara dur. Allt ska vara ljust, snabbt och framåtriktat. Lyckan ska helst vara tydlig, mätbar och delbar. Men vissa dagar bär på en tyngd som inte kan skakas av. Och kanske är det just då som molltonerna behövs. Jag är en grubblare och jag är nog en sådan person som inte alltid vill ha klar himmel och ett liv på solsidan. För det är ibland under himlens regntunga skyar som mina funderingar får sitt luftrum.

För det märkliga med musiken är att moll inte bara är sorg. Det är också djup, värme och igenkänning. I en mollmelodi finns plats för det som inte fick ord, för det som gör lite ont men ändå känns sant. När vi lyssnar känner vi oss mindre ensamma. Någon annan har varit här före oss. Någon har satt ton på det vi bär.

Så är det också med livet. De perioder som går i moll lär oss att lyssna långsammare. Att stanna upp. Att förstå att mening inte alltid skriker mest – utan snarare viskar. Och precis som i musiken är det ofta kontrasten som gör helheten vacker.

Hoppet finns där, även när det inte låter högt. Det kan ligga i en enkel gest, ett samtal, en melodi som råkar spelas i rätt ögonblick. Hoppet är inte alltid ett halleluja, ibland är det bara vetskapen om att detta också är en del av stycket – inte slutet.

Livet är ingen rak poplåt. Det är mer som ett stycke som rör sig mellan tonarter, där moll och dur får avlösa varandra. Och kanske är det just därför det är värt att lyssna hela vägen till slutet.