Lite Tippex är bra att ha - eller?

 

Mycket Tippex behöver jag
när jag står framför Sankte Pär en dag.
Nej, svarar Sankte Pär vänligt då,
det förhåller faktiskt sig med Tippex så
att vår herre i himlen lagt upp ett förråd,
fast i himlen kallar vi det för nåd.

Jag hittade den här versen i min dator idag när jag letade efter något helt annat.

Jag har ibland tänkt att om livet verkligen vore en skrivbok, då skulle jag behöva bära runt på ett helt lager av Tippex. Det finns ju så många rader jag gärna skulle måla över: ogenomtänkta ord, tveksamma beslut, dagar då jag kunnat vara vänligare, modigare, tydligare.

Och någonstans inom mig finns den där bilden av att jag en dag ska stå inför Sankte Per, lite småstressad och med ett halvtomt Tippex i handen, redo att förklara alla kladdiga sidor i mitt livs manus.

Men i min inre berättelse ler Sankte Per bara lite snett och skakar på huvudet. “Nej”, säger han, “du har missförstått det där med Tippex.” Och så berättar han att där uppe, där vi inte längre mäter vårt värde i prestationer, har Gud redan fyllt på lagret. Men det kallas inte Tippex. Det kallas nåd.

Det är en konstig lättnad, den där tanken. Att det inte är mitt jobb att putsa fasaden, skriva om historien eller sudda bort det som skaver. Nåden är redan förberedd – inte som en belöning, utan som en förutsättning för att våga leva ärligt.

Så kanske är det inte mina sneda rader som ska rättas, utan mina förväntningar på mig själv. Och kanske handlar tron mindre om att komma med ett perfekt blad och mer om att våga visa upp det verkliga – med allt småkladd, kärleksförsök och felstavningar som hör livet till.

För om Gud har huset fullt av nåd, då får jag kanske lära mig att släppa taget om Tippexet. Det är trots allt svårt att skriva framåt när man hela tiden försöker måla över det som redan blivit skrivet.