Skavmaxa - att inte välja den enklaste vägen

 

Det är något djupt mänskligt i att välja den enklaste vägen. Vi glider med, rundar det som skaver och skjuter det obekväma framför oss som om det vore ett diskberg som på något magiskt sätt ska försvinna av sig självt. Minsta motståndets lag är bekväm, har blivit något av vår livsfilosofi. Den är mjuk. Den är… lite förförisk. Att välja det som känns enklast i stunden.  Men någonstans där, i all bekvämlighet, tappar vi också något. Kanske modet. Kanske skärpan. Kanske själva livet.

Idag fick jag höra ett nytt ord: att skavmaxa. Att göra tvärtom, medvetet välja det som skaver lite, som känns obekvämt på ytan men som känns rätt någonstans djupare ner. Att vi inser att det är i friktionen vi växer, inte i friktionsfriheten.

Det kan vara små saker. Att kallprata med frisören, fast du egentligen helst vill sjunka ner i stolen och bara bli ompysslad i tystnad. Att ringa i stället för att skicka ett sms. Att ta det där samtalet du drar dig för – direkt – i stället för att låta det ligga och gnaga i bakhuvudet som ett lågintensivt brus.

Vi vet ju hur det fungerar. Ju längre vi väntar, desto större blir det obekväma. Det som hade kunnat vara en snabb kalldusch förvandlas till något betydligt kallare och mer utdraget. Och plötsligt går vi runt och fryser i onödan.

Kanske är det därför jag dras till vinterbadet. Den där brutala sekunden när kroppen skriker nej och hjärnan försöker förhandla fram en reträtt. Och så går man i ändå. Det är prövande, nästan chockartat. Men när man kommer upp – då händer något. Klarheten. Stoltheten. Lugnet. Som att kroppen viskar: “Du klarade det.”

Vi behöver fler sådana ögonblick. Fler situationer där vi går rakt in i det obekväma i stället för att smyga runt det. Att ta ett planerat kallbad direkt i stället för att få sig en kalldusch efteråt. För när vi undviker det som skaver, betalar vi ofta med något annat – energi, tid, eller en gnagande känsla av att vi inte riktigt tog tag i det vi borde. För när vi inte tar tag i det som skaver, då sipprar det ut över allt annat. Små irritationer, uppskjutna beslut, osagda ord. Det blir som en kall dusch som aldrig riktigt tar slut – en ständig, låggradig obehagskänsla.

Att skavwaxa är inte att göra livet svårare än det behöver vara. Det är att sluta göra det svårare i längden genom att alltid välja det enklaste nu. Då är vi troligen i förlängningen också snällare både mot oss själva eller andra.

Så nästa gång du står där och tvekar – stanna upp en sekund. Fråga dig själv: vad är det som skaver här? Väljer jag det enkla nu, eller det som faktiskt betyder något?

Och kanske är det precis där du ska börja.

Och vem vet. Kanske är det just i det där lilla motståndet som livet känns