Inte bara lite tandsten...

 Det började som en kallelse. Ett brev, ett sms, en liten påminnelse om något man helst inte tänker på i vardagen: tandläkarbesöket. Inte för att det gör ont – inte nödvändigtvis – utan för att det är en sådan där stund då man blir brutalt medveten om sin egen kropp på ett sätt som annars är lätt att ignorera.

jag fyllde i hälsodeklaronen riktigt noga, med uppgift om mediciner och hur ofta jag borstar tänderna, använder tandtråd etc. Utan att ljuga för mycket. Det kommer de ju upptäcka ändå. Sitter på jobbet och tänker att jag har god tid tills jag plkötsligt tittar på klockan och behöver rusa iväg. Adressen? Har aldrig varit hos denna tandläkare förut. Ringer maken. ge mig adressen så att jag kan programmera gps. Sen, hitta parkering, tre våningar upp. 2 minuter försenad och möts av go och härlig avslappnad personal. 

Sen är det dags att avslappnat luta sig bakåt, som om det vore den naturligaste saken i världen då någon annan granskar ens mun med kirurgisk precision. Dom mätte till och med hur stort jag kan gapa. Ja, den som gapar efter mycket... Och sedan det där skoningslösa ljuset som riktas rakt in i ens mest privata lilla grotta. Man gapar, lite för stort, lite för stelt, och försöker hitta en position där både käken och värdigheten kan överleva. Det var en fin tavla i taket med en himmel och ett vackert träd med sina lövade grenar. men trädgårdsmästaren tänkte genast, det är ett par grenar som måste beskäras eller tas bort. Kanske precis som tandstenen...

Sedan började det, Det där skrapandet. Inte smärtsamt, men obarmhärtigt. Tandsten som byggts upp i tysthet, lager för lager, under månader av kaffe, stress och slarviga kvällar, ska bort. Och det går inte att förhandla med tandsten. Den ger sig inte frivilligt.

Det är ett märkligt möte mellan skam och lättnad. Skam över att något så basalt som tandborstning inte alltid räckt till. Lättnad över att någon faktiskt tar hand om det nu, metodiskt, utan att döma.

Eller – visar det sig – inte ens i närheten av att döma. För mitt i allt detta händer något oväntat.

Man har liksom förberett sig på en liten utskällning. En diskret höjning av ett ögonbryn. Någon kommentar om hur det “kan bli så här om man…” Men istället kommer något helt annat:

“Vad roligt att få skrapa så mycket tandsten.” De menar det. Både tandläkaren oc tandsköterskan. jag som var beredd på en utskällning. eller i alla fall lite tillrättavisande. 

Men dom menade det, Inte ironiskt. Inte passivt aggressivt. Utan med en sorts yrkesglädje som nästan är smittsam. För dem är det här inte ett misslyckande – det är ett arbete med tydligt resultat. Något som går att förbättra, fixa, återställa. Ett före och ett efter.

Och plötsligt händer något i en själv. Hela den där inre rättegången ställs in. Det som kändes som något pinsamt blir istället… meningsfullt. Nästan tacksamt mottaget. Som att man omedvetet burit på något som någon annan faktiskt är glad att få ta hand om.

Och någonstans där, med munnen uppspärrad och tankarna fria att vandra, slår det en:

Det här är ju nästan religiöst. Jag hade faktiskt kragen på under besöket, och fick kommentaren, ni är nog den enda yrkesgruppen som verkligen får ta er i kragen ;) 

Och vad är tandsten, om inte små, förkalkade spår av sådant man inte riktigt tagit hand om? Små försummelser som lagts på hög tills de blivit något som måste bort med kraft. Och vad är tandläkarstolen, om inte en modern biktstol – bara med bättre belysning och sämre möjlighet att prata sig ur situationen? Eller ingen alls, man pratar inte med en massa instrument i munnen... 

Ligger bara där och blir genomgången. Här är det som behöver åtgärdas. Här har det samlats på.

Och ändå: ingen vrede. Ingen moralpredikan. Bara ett stilla konstaterande – och, visar det sig, ibland till och med entusiasm. Det finns något djupt trösterikt i det.

För när skrapandet är klart, när man sköljer och sätter sig upp igen, händer något som är större än bara känslan av rena tänder. Det är som om något också lossnat inombords. Som om det som varit lite fel, lite skavande, nu är… åtgärdat.

Inte för att man blivit en bättre människa. Men för att man fått en chans att börja om på en liten punkt.
Nu ska jag borsta tänderna!

Syndernas förlåtelse, i sin mest vardagliga form, är kanske inte ett dramatiskt ljus från ovan. 

En röst som säger: “Så där, nu ser det fint ut” – eller till och med: “Vad roligt att få göra det här.”

Och man tror på det. Och lämnar mottagningen med en märklig blandning av ömhet och lättnad. Tungan vandrar över de släta ytorna, nästan förundrat. Allt känns nytt, eller åtminstone nollställt.

Och precis som efter en bekännelse lovar man sig själv: nu ska det bli annorlunda.

Nu ska man ta hand om det här. och samtidigt vet hur det brukar gå.

Men just då – med rena tänder, ett lättare bröst och en oväntad vänlighet i ryggen – känns det faktiskt möjligt.