Vad är ett ogräs när du ser på det?

Jag var ute hela helgen och rensade ogräs på gården utanför vårt hus i Bohuslän. Vi hade bara varit borta några veckor, men under tiden hade de små gröna växterna verkligen jobbat på. De hade tagit varje chans att breda ut sig, klättra, slingra och slå rot.

Och jag rensade. Jag drog och slet, böjde ryggen och fyllde den ena skottkärran efter den andra. Efteråt var ryggen stel, men jag var märkligt nöjd. Det blev ju så fint! Men medan jag stod där och betraktade resultatet började jag fundera på det där med ogräs. För vad är egentligen ett ogräs?

Någonstans har vi bestämt oss för vad som hör hemma och vad som inte gör det. Den ena växten får växa, blomma och breda ut sig. Den andra ska bort. Lupinen kan vara fantastisk när den blommar, men betraktas samtidigt som invasiv och ska bekämpas. Parkslide kan vara imponerande i sin växtkraft, men får oss snarare att ta fram spaden än kameran. Samma växt kan alltså vara vacker – och oönskad.

Jag tänker att det ibland kan finnas en frestelse att göra något liknande också när vi betraktar människor. Utan alltför extrema jämförelser och utan att dra några långdragna politiska slutsatser. Men visst har vindarna förändrats. Jag minns bilderna från 2015, när människor stod vid våra gränser med nallar, filtar och mat. Vi talade om att öppna våra hjärtan. Några år senare hade orden blivit annorlunda. Vindarna kallare. Löften dragits tillbaka och gränserna hårdare.

Jag tror att det behövs balans. Ett samhälle måste kunna sätta gränser. Vi måste kunna diskutera vad som fungerar, vad som inte fungerar och hur vi tillsammans ska bygga ett gott samhälle. Men vi behöver veta varför vi gör det vi gör. Och kanske är det just där ordet invasiv blir problematiskt. Det kan vara ett alldeles utmärkt ord när vi talar om växter eller djur som hotar biologisk mångfald. Men det är ett ord som aldrig får användas om människor.

Människor är inte ogräs. Ingen människa är en växt som råkat hamna på fel plats. Därför måste vi, hur vi än väljer att agera, göra det med varsamhet, kärlek och eftertanke. För vem vill bli betraktad som ett ogräs? Vem vill höra att man egentligen inte hör hemma här?

Och så tänker jag på maskrosen. Den som vi så envist försöker få bort ur gräsmattan. Den som tränger upp där vi minst av allt vill ha den. Men låt den stå en stund på rätt plats, i rätt ljus, och den är faktiskt oerhört vacker. Gul och lysande, nästan trotsig. Kanske behöver vi ibland se lite längre än till det som stör vår ordning.

För det finns något hoppfullt i en växt som vägrar ge upp. Som tränger genom sprickorna i asfalten, söker sig mot ljuset och slår ut i blom. 

Jag vill som en blomma stark växa uppigenom
asfaltvägens hårda mark och slå ut i blom.

Det är kanske en ganska god bild också för människan. Inte ett ogräs. En människa som vill växa, slå rot, söka ljuset – och en dag få slå ut i blom.