Att bygga ett liv...

Vinden har gått hårt åt trädkojan i vinter. Stormen har slitit i trädstammarna så att skruven har släppt ur sina fästen.

Det påskafton och vi är ute i trädgården. Vi eldar upp gammalt skräp och jag snickrar på kojan för att återställa det som skadats. Påskafton, denna mitt emellan dag, dagen mellan Långfredagens smärta, och morgondagens uppståndelse. Ibland kommer livet också in i en sådan mittemellanfas. Vi väntar på något nytt som ska ske och försöker försona oss med allt det gamla. Stormen har rivit hårt i bygget. När jag ser mig omkring så faller alla bitar på plats och skapar ett sammanhang. Allt det som varit, gårdagen, smärtan och sorgen. Längtan efter det som skulle bygggas upp. Morgondagens löfte... Vägen vidare...

Kojbygget blir också en symbol för relationen och kärleken. För det vi bygger tillsammans. För kärleken. Vi har ofta en egen bild för att uttrycka den. För livet tillsammans. Kojbygget är nu min bild. Att få bygga på någonting tillsammans, att hjälpas åt och planera, räcka varandra redskapen men inte minst att tillsammans njuta av det vi byggt. Min koja är inte färdig. Den saknar en vägg, den saknar ett tak. Och den har farit illa av stormen. Det gör vi också, far illa ibland. Jag tror att vi far illa av tillfälliga byggen. Och att vi mår bra av att bygga för livet. Att vi inte ger upp när stormen rasar... Kanske är vi för mycket fokuserade vid det perfekta, glömmer bort att ett gemensamt liv behöver underhåll. Och som råkar ut för stormar och ras också när vi minst anar det.

Det säger jag som redan fått släppa taget om ett "bygge" en gång. Med insikten om att man måste vilja vara två för att fortsätta tillsammans. Vi längtar efter att få vara "den enda" för någon, livet ut. Att löftet vi ger ska vara livslångt. Men vi lever i en brusten värld, med alldeles för många trasiga relationer. Den här kojan är symbolen för något nytt. Den är byggd med gamla brädor, med många minnen. Precis som vi kommer till varandra med det som vi bär med oss. Vad livet och tiden har gjort med oss. Men golvet är nytt. Starka plank och nya fästen. Jag tror att det håller, även om väggarna ibland knakar i fogarna. Grunden byggs underifrån. Sägs det. Jag tror det... Och håller den grunden, så håller resten också. Med varsamma händer, mycket kärlek och insikten om att vi behöver varandra för att bygga vidare...

Jag tror på den här kojan... men den väntar på ett tak.