Låsta dörrar

Där sitter lärjungarna bakom stängda dörrar, livrädda, skräckslagna, besvikna, övergivna. Övertygade om att allt är slut, och inte bara det, dom tror att de själva ska gå samma möte till ödes som Jesus gjorde, bli fängslade avrättade. Den upprymda kaxigheten från vandringarna med Jesus är borta. Och hur ska man kunna klandra dem? Hade någon av oss andra varit mer trosvissa eller lugnare än de nu är? Vi har ju facit i hand.

Jag tror att det finns en och annan nu med som sitter bakom låsta och reglade dörrar, rädd, besviken, med känslan av att vara övergiven. Som inte vågar tro att det är sant som vi tror. Jag tror att vi ibland reglar våra dörrar, precis som vi i livets många andra sammanhang gärna lever med både hängslen och bälte. Liksom inte vågar ta risken att tappa greppet. Så kan det också vara med tron. Att inte helt våga överlåta livet till Gud.

Vi ser ingen mening, inget sammanhang... Lärjungarna hade tänkt sig något helt annat, i sina drömmar byggt en helt annan framtid på en annan väg. Men Jesus visar dem in på en helt okänd. Då reglar dom sina dörrar och väntar, håller andan, försöker förstå. Ibland behöver vi backa undan, dra oss bort, ibland i ensamhet, ibland tillsammans, någonstans där vi får vara ostörda. och för att vara säkra på att ingen ska komma in, låser vi dörren.

Men just där, i det låsta rummet är det som någonting händer; Frid åt er. Jesus går genom reglade dörrar och står mitt ibland dem. Man kan undra varför han inte knackar på och ger dem en möjlighet att förbereda sig. Dom tror ju knappt sina ögon, undrar om han är ett spöke. men vad skulle vi själva tro? Skulle inte vi bli rädda? Går han genom låsta dörrar som för att bevisa något, bevisa att han verkligen är Gud? Nej, jag tror inte det, han har haft så många möjligheter att göra det förut. Kanske är det så enkelt att det faktiskt handlar om överraskningens verkan. Ni vet när vi inte hinner höja garden, eller förbereda oss. När vi inte hinner bygga upp våra försvar eller logiska bortförklaringar. Han står plötsligt bara där. Frid vare med er.

Och det som händer sen är viktigt. Han skulle kunnat anklaga dem för bristande tillit och tro. Ställa dem till svars, fråga dem varför dom gömmer sig som dom gör. Men det gör han inte. Han sänder dem. Som Fadern har sänt mig sänder jag er. Ta emot helig ande.” När dom minst anar det, när dom har slutat tro, kommer han till dem. Säger till dem att här kan ni inte sitta och ingenting våga. Gå nu, var inte rädda, helig Ande ska vara med er.

Så hur är det då med oss? Det är tryggare att leva med reglad dörr. För att kunna styra över vem som kommer in och vem som går ut i våra liv. Men så kommer någon som du inte kan styra över, som går genom reglade dörrar och slutna väggar. Som kliver rakt in i ditt liv och säger Frid vare med dig. Vad säger vi då? – Ursäkta, kan du gå ut och knacka som alla andra så att jag kan släppa in dig när det passar mig? Om Jesus skulle vänta på alla passande tillfällen skulle Jesus få vänta alltför länge. Därför går han genom stängda dörrar, han låser upp de lås som annars skulle förbli stängda och hålla oss inlåsta. Därför talar han om förlåtelse och försoning. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden."

Förlåt oss våra skulder såsom och vi förlåta dem oss skyldiga äro. Han kommer inte för Guds skull utan för vår, när vi minst anar det. Han kommer och bryter brödet med oss som vi bryter det med varandra. Han förlåter de skulder vi bär som vi förlåter varandra. Gör oss fria. Hjälper oss att leva trygga med öppen dörr. För nog är det så att det inte alltid är vi som låser dörren om oss, vi riskerar också att stänga inne varandra, i oförlåtna skulder, fasta rollmönster, olevda liv. Därför går han genom låsta dörrar, för att lösa upp det som stelnat, låsa upp det som reglats. För att vi ska få frid.