Bränd men inte utbränd

Jag skojar ibland om att jag inte vad sjukskrivning är. Att jag inte vet vad det innebär att backa från något som jag inte orkar... men något har fått mig att fundera. Till vilken nytta är jag om jag försöker vara en supermänniska? Vad vinner jag på det? Människors beundran? Eller så får jag andra att känna sig otillräckliga vid sidan av någon som alltid ska göra lite mer... Det är rätt så självrättfärdigt, den insikten drabbade mig ikväll... Om jag visar att jag klarar mig minsann, ensam är stark... Att aldrig tillåta sig vara svag och vackla... Jag inser att det inte är den attityden till vare sig livet eller tron som jag vill förmedla.


Eller som en vän skrev idag; "bättre med en svaghet där Gud tillåts vara med, än en personlig styrka som håller honom på avstånd."Jag, som alltid varit full av bubblande livsglädje och inte minst inför min tjänst som präst, blev successivt en annan människa. Till slut låg jag där, bokstavligen trillade ihop framför altaret för att jag inte orkade mer. Jag hade sett tendenserna. Andra hade pekat på dem. Men det var för sent. Karusellen snurrade snabbare och snabbare och jag hade ingen chans att stanna förrän jag kastades av - brutalt rätt ner i kyrkgolvet... Och visst kan man bli frisk från utbrändhet, men man kommer alltid att vara allergisk för stress. Idag är jag frisk, men väldigt allergisk... samtidigt måste jag ställa frågan vad vill jag, vad brinner jag för och vad bränner ut mig. Det var då jag fann att just detta att vara en vanlig, trött präst utan vilja och visioner var det som gjorde att glöden falnade, jag blev utbränd. Ingen fyllde på med bränsle, och själv förmådde jag inte gå till källan. Så vill jag aldrig ha det igen. Många kanske tänker: "Var fanns nu den Gud hon tror på?" Det är väldigt skönt att kunna svara så här på den frågan: Det är Gud som har varit mig allra närmast under den svåra tiden. Gud har inte övergivit mig, även om jag inte alltid orkat, Gud har burit mig genom mörkret. När jag mådde som sämst. Inte långt borta, inte längre bort än jag ville att Gud skulle vara. Om det var någon som lade ett avstånd mellan oss så var det jag. Gud gillar inga långa avstånd och en massa trösklar mellan sig och oss. Gud vill ha närkontakt. Den hade jag då också, fast jag inte alltid såg det så tydligt. Jag har inte alltid orkat vare sig tro eller be. Därför är det så gott att kunna säga; jag tror, hjälp min otro. När jag inte orkar så tror Gud för mig. Buren genom mörkret på Fadersarmar. Jag har beskrivit min tro som inneboende. Att få vara en c/o adress för Herren, kan det bli bättre? Alla mina inre rum för honom... Nej, om Gud verkligen har kallat mig så har Han också en speciell vilja med mitt liv. Den är en drivkraft att kämpa vidare. Samtidigt som jag vet att det är en fallgrop. Det går att gömma sig bakom fackliga avtal, stänga av telefonen (det måste man göra ibland) - men gode Gud, förskona mig från att bli en ljummen tjänare, en präst som man inte vet om hon är vare sig varm eller kall. Jag ber om ett brinnande hjärta... Vi får lyssna till Guds röst och följa Andens ledning. Leva öppet och lyssna till människors frågor. Budskapet är alltid detsamma, det kan aldrig anpassas till de andliga tillfälliga trendsvängningarna, korset är alldeles för dyrbart för det. Men det som läggs på vårt hjärta av Jesus kommer vi också få kraft, mod och vilja att genomföra. Tänk en församling där vi får ta tillvara på allas olika gåvor och visioner. Vi är ju skapade olika för att vi ska kunna komplettera varann. Uppmuntra varann och stödja varann! Det drömmer jag om, brinner för.