Finna sig funnen

Det är morgon, en ny dag, idag ska jag skriva den predikan som jag inte skrev igår. Ute skiner solen, krokusarna blommar med sina lila blommor i rabatten. Egentligen skulle jag vara ute, gå en långpromenad. Det ska jag, skriva först, ut sen. Det börjar växa ute, våren är på gång, det är snart mars. Tiden gick plötsligt så fort. Och det är snart påsk. Uppståndelsen i naturen påminner om den, livet som kommer igen. Att söka livsmening handlar också om växande. Från frö och späd planta till den mogna växt som bär frukt och utvecklas i våra liv. Växandet är en mognad inte bara till kroppen utan är också ande och liv. Livet är inte endimensionellt.

Men det andliga växandet är inte enkelt. Det finns en grundläggande kamp inom oss och omkring oss som riskerar att kväva den goda växten. Att vi inte vågar lita på den som ger oss kraft att växa, honom som är källan till liv. Det finns en risk att vi söker släcka vår törst i brunnar som inte kan ge det levande vattnet som Gud vill ge. Och vår uppgift som församling är att visa varandra vägen till det levande vattnet till livets källa, till Gud själv, om Guds kärlek till oss.

Guds kärlek är som solens sken, den lyser över alla. Detta innebär att också den som upplever sig som en sökare på ett grundläggande plan redan är funnen av Gud. Perspektivet är dubbelt. Våra liv går här till stor del ut på att söka Gud. Samtidigt är vi redan funna. Det kristna livets överraskande gåva är alltså att finna sig funnen. Att upptäcka att Guds närvaro redan finns i livet och inte behöver erövras. Det handlar om att läsa in Kristus i sitt liv och läsa in sitt eget liv i Kristus. Men erfarenheten av Guds närhet måste få mogna i egen takt. Det andliga växandet är ett långsamt växande där vi mer och mer finner Gud i våra egna liv – en svindlande relation som genom livet får bära ut på djupet.