Gud bygger bäst på ruiner

Som så ofta ur ett samtal kommer små ord som rymmer en hel verklighet. Något att bära med sig. Så var det den här gången också. Insikten om att allt vårt eget som vi så ofta håller fast vid, ibland måste rasa. Ibland säger vi ju att vi måste gå till botten med saker och ting. Jag antar att det innebär att vi måste vara grundliga... Så är det med Herren också, som vill grunda sitt verk i oss. Jag tänker när jag ser på mitt eget halvfärdiga liv, som bygger på ambitioner och prestationer, och även på en del fåfänga. Se på mig vad jag har gjort! Med en ibland något begränsad insikt om det verkligen är något att bygga på som håller. Rangligt, vingligt... Rasrisk!Insikten om att det inte håller att bygga på kostar på. Men Gud bygger bäst på ruiner. Vill själv göra grundarbetet. Kanske har du som jag fått uppleva det. Hur skönt det faktiskt är att lämna över allt. Inte som jag vill utan som du vill... men det kostar att släppa taget om sitt eget. Så länge vi själva bygger så får Gud inte alltid samma möjlighet att komma till tals. Först måste försvarsmurarna falla... Det gör ont, det blir mycket bråte... Men han är med... Är inte rädd för hårt arbete. Jesus som går till botten med vår mänsklighet. På korset... På tre dagar bygger han upp templet igen. Hans liv är det himmelska tempelbygget... Han kan bygga upp dig och mig också... Och hur våra liv än ser ut och vad vi än bär med oss så är det inte för lite för att Gud ska kunna välsigna... Och bygga upp igen...