Uppståndelse i livet

Palmsöndag idag. Nu går vi in i stilla veckan. Jublet som omger Jesus kommer snart att bytas mot hätska ord, och krav på hans död. Spikar kommer att genomborra hans händer. "Det är fullbordat" kommer han att säga och ge upp andan. Jag tänker på både mitt eget och andras liv. Som ibland går igenom sådana här stilla veckor. Inte bara på en vecka kanske. Det kan ta både 1, 2, 7 månader eller flera år. När någonting händer som bryter sönder allt, när vi känner oss genomborrade av smärta, där lovsången tystnat. Det är en lång lång uppförsbacke, kanske som den till Jerusalem. Men knappast vägen till något fullbordande så som vi känner det. Men förmodligen samma ovisshet. Vad ska hända nu? Hur kommer det att bli? Med mitt liv? Var finns de jag älskar? Har de försvunnit in i gränderna precis som lärjungarna? Kommer de stå kvar när det värsta drabbar mig?

Uppståndelsemorgonen är långt bort, och misslyckandet känns nära. Men så händer kanske något, som vänder på allt. Livet kommer tillbaka. Antingen på ett enda ögonblick, när det där beskedet från läkaren kommer som vi längtade efter, som ger oss livet och framtiden tillbaka, eller så den sakta förändringen, precis som den vi kan se ute nu. Lite mera sol, lite mera värme, små nästan oskönjbara förändringar som ger förutsättningar för ett nytt liv att bryta fram. Det är lätta trampa förbi dem. Påsken går igenom också i mitt eget. Ibland är vi på alla dessa platser samtidigt. I jublet, i missmodet, i ångesten, våra egna Getsemane... i uppståndelsen. Och det är så som han har lovat att vara med oss. Alla dagar... Varenda liten dag, varje sekund är Han där bredvid oss...

Vi har inte så stora löften att ge varandra som han kan ge oss. Vi vet inte vad vi förmår. Vi är bara människor. Men detta bara får aldrig bli en undanflykt. Tänk alla de resurser som Gud har givit oss. Och den största av dem är Hans löfte och Hans kärlek. Därför är vi människor som älskar. Som är älskade av Gud. Men som också längtar efter att få vara någon annans högsta lycka här på jorden. Som också vill ge varandra löften. Trots att vi vet om vår sårbarhet. Det finns en skada i vår själ från den gång människorna valde bort Gud. Men den hindrar oss inte från att älska. Eftersom vi fortfarande bär på både förmågan att älska och förlåta, om vi vill ta emot den från honom som är Förlåtelsen. Det påminns vi om nu i påsk. Det visar Jesus oss på i den här veckan. Vad kärlek kan göra med människor. Att vi trots att vi sprungit undan och gömt oss, förnekat och vänt oss bort från kärleken får komma tillbaka. Lärjungarna gjorde det, du och jag får göra det, komma tillbaka dit vi hör hemma. Att vara någons högsta lycka... Att få vara där när det gäller, inte bara dela lovsången och jublet, utan att faktiskt dela allt. Det måste vara uppståndelse...