Mammor svär inte

och säger inga fula ord. Detta berättar dottern för mig när vi kör hem i bilen från barnens aktiviteter. Dom säger inte fula ord heller. Mammor gör inte sånt. - För mammor vet bäst, inflikar sonen och jag känner mig väldigt nöjd. Inte för att mammor skulle vara bättre än pappor, det har jag inget behov av att bevisa. Jag känner massor av pappor som inte svär, och som inte säger fula ord. Barnens pappa till exempel och många fler pappor. Dessvärre så känner jag också motsatsen, både mammor och pappor... Det gör mig lite ledsen. Men på något sätt så vill jag tro att barnens fasta övertygelse om vad en mamma är och hur hon ska vara och uttrycka sig påverkas av hur jag är som mamma. Jag är inte alltid en bra mamma. Känner mig när jag är som "bäst" som en amatörmamma, som försöker så gott jag kan utan att ha gått hela utbildningen. Men jag älskar mina barn och mina barn vet att jag älskar dem. Och någonstans så kanske det är den bilden de får bara med sig i sitt eget moderskap och föräldraskap, och sina äktenskap; att mammor svär inte. (Inte pappor heller förresten). Jag ska också bli mamma! säger dottern bergsäkert. Det hoppas jag. Och att jag ska bli en bra mormor, som inte svär :-). Däremot kommer varken min dotter eller son övertygat inte längre tycka att jag vet bäst, om jag ger mig in i deras eget föräldraskap. Nu kanske jag inte ska ägna så mycket energi åt det än. Dom är ju bara 6 och 8. Och jag ännu inte 41. Tanken på att bli mormor är något avlägsen. Nu ska jag bara vara mamma, en vecka på heltid. Sportlov! Vi ska åka till - mormor. Som inte heller alltid vet bäst. Men hon svär i alla fall inte! Och hon är väldigt bra på det här med kärlek. I slutändan är vi ju ändå bara amatörer allihop...