Om att vänta på solnedgången

Jag satt ner en stund med damerna i syföreningen som snart skulle äta semlor. Utanför fönstret var det alldeles mörkt och bara ett fyrljus ute vid hamninloppet kunde skönjas tillsammans med lite markerade upplysta rutor som tyder på lite bofast befolkning och att inte alla hus ännu förvandlats till sommarhus. Vi kom att tala om solnedgången. Nu missar man den oftast eftersom den går ner medan man håller på att arbetar som mest intensivt. På sommaren går jag gärna upp på berget här vid kyrkan för att följa solens väg ner i havet. Om man flyttar sig en liten bit så kommer den fram igen. Då känns det som att skjuta upp aftonen ännu en stund. Någon sa att om vi hopppas på att få vara med om något så lever vi längre. Kanske är det att skjuta upp solnedgången ännu en liten stund.Jag sitter förresten gärna på berget även efter solens nedgång. I den stilla ljumma augustikvällen, ser ut mot havet och fyrljuset där vid hamninloppet. Det är en fridfull plats. En plats för goda samtal. Kanske kyrkan är öppen och vi kan gå in en stund. Sitta ner. För all del jag är ju anförtrodd nycklar och kan gå in när jag vill. Men detta att ta i kyrkporten och känna att den går upp, det är något speciellt, välkomnade. Som om någon säger. Men så roligt att du kommer!Det är att komma hem... Så tänker jag mig också den där sista aftonen som vi inte kan skjuta upp. Att få komma hem. Ibland kan jag längta. Men jag tänker att de dagar jag får finns det en mening med, att det finns uppgift här just för mig, eller hur vi nu sjunger sången/psalmen. Nu klirrar det i porslinet hos syföreningsdamerna. Dom smaskar på sina semlor. Jag ska gå till KU-ungdomarna. Dom ska äta, ja, gissa, semlor. I morse hade vi personalmöte, då bjöds det på - semlor. Det ska bli skönt att få gå in i fastan i morgon. Jag ska avstå - från semlor. Jag har hemlängtan idag... Men det ska bli afton och om Gud vill också en morgondag.