Misstaget att placera varandra i fack

Eller misstaget att placera varandra i fack…
I större delen av mitt snart 41-åriga liv har jag tyckt och tänkt som jag alltid har gjort. Genom att mest umgås med likasinnade har jag blivit oerhört frustrerad över alla som inte tyckte som jag. Känner någon igen sig? Jag är nog inte helt omvänd från ett sånt sätt att tänka. Nu kanske ni tror att jag ändå har ändrat uppfattning i någon avgörande fråga. Rätt, det har jag. Men det har kostat. Som kvinna och präst så förutsätts man vara på ett visst sätt, tänka på ett visst sätt. Och man tror att hennes absoluta favoritämne att tala om trakasserier från manliga kollegor. Dessutom förutsätts vi vara mer mänskliga än de. Det är inte sant. Jag har aldrig trakasserats i ämbetsfrågan, men ofta blivit illa behandlad av män, inte för att jag är kvinna och präst utan för att kvinnor ofta riskerar att bli utsatta för övergrepp av olika slag.

Det jag tänkte skriva om var detta att tänka om. Man kan kalla det att byta åsikt, men tycker det låter bättre att säga ”tänka om”. Att ha en åsikt betyder inte nödvändigtvis att du har tänkt. Det har jag fått lära mig nu. Att omfatta en uppfattning innebär att ofta att man automatiskt omfattar en åsikt i en annan fråga, inom "samma fack". Det var ett av skälen till att jag hade så svårt att tänka om. I det aktuella fallet skulle en annan åsikt placera mig i facket, ”kreationist och fundamentalist”. När så min gode vän som brinner för frågan om skapelsen, om världens tillkomst, och evolutionens brister, började tala med mig om det så slog jag fullkomligt bakut. Jag hade så många argument för att inte lyssna så vi båda fick ont i magen. Det var först när jag hörde honom upprepa mina egna argument som jag insåg att jag måste tänka till. Inte främst för att byta uppfattning, men börja lyssna. Mitt slutliga argument för att stänga mina öron var detta; Om jag ändrar uppfattning i den här frågan så måste jag göra det i ett antal andra frågor, om Bibeln talar en historiskt bokstavlig sanning i den här frågan så påverkar det min syn även i andra frågor. Alltså är jag inte beredd att lyssna för jag vill inte ändra mig. Det är logiken när den är på topp! Ny uppfattning = nytt fack = kreationist och fundamentalist. Nej tack!

Kom till poängen! brukar programledaren i P1s Spanarna säga när deltagarna har orerat ett tag. 1. Det är väldigt obekvämt att byta uppfattning både för egen del och för omgivningen. Att bryta sig ur ett tankemönster för att tänka i nya banor borde vara det mest spännande som finns. Men att vara kvar i ett sammanhang, ett fack är tryggt, och det både hindrar oss och skyddar oss från andras åsikter. 2. Att byta uppfattning kan bli obekvämt för omgivningen, man vet inte var man har dig? Är hon fortfarande en av oss? Tryggheten hotas. Så även om vi vill tänka om så finns inte alltid förutsättningarna från omgivningen att vi ska kunna göra det.

Den som orkat läsa hit märker nu att jag inte gått in så mycket på frågan det handlade om i rubriken. Om att vara kreationist… Ja, jag är kreationist. Jag tror på en Gud som skapat världen god. Jag tror på en Gud som skapat världen med sitt Ord. Och Gud såg att det var gott. Vi lever i en trasig (fallen) värld med paradislängtan efter en tillvaro vi nästan glömt. Jag tror inte att vi är ett resultat av en process vars slutmål vi ännu inte sett. Det som en del kallar för evolutionen. Men vi lever i längtan efter återupprättandet av skapelsen. Nya himlar och en ny jord berättas det om i Bibeln. Det finns inga fack för sådana som jag, det är jag glad för. Jag vill gärna berätta själv vad jag tänker och tror, utan någon annan har bestämt mig för det. En del tar emot min förändring med stor glädje, andra är bara förvirrade. Inte konstigt. Människor som ändrar sig blir lätt jobbiga. Dom följer inte mönstret. Tills man inser att det finns ett annat mönster. För att se det så måste man börja lyssna, och det är den största utmaningen…