Poppispräst?

Jesus sa: "Ni är jordens salt, om saltet mister sin sälta, så är det inget värt". "Ve er, om alla talar väl om er… men vem vill inte det? Var populär, vara den där prästen som alla gillar, underförstått anpassad till tidsandan. Jag vet att det är ett sätt att vinna människors förtroende. Att vara som folk är mest. Supa lite, svära lite, göra lite som folk gör mest. Och det är sant att det är dags för präster att komma ner från de höga hästarna. Jag har hört många berättelser om präster som utnyttjat sin makt och position för att söka fördelar. En sådan präst vill jag inte vara. Men jag vill inte heller vara en poppispräst, som super lite och svär lite och är som ”folk är mest”. Jag vill inte vara en präst som ”bygger min tro på de andliga trendernas sandgrunder”. Jag vill stå på fast mark. Jag vill vara annorlunda, inte för att jag är präst utan för att jag är kristen. Paulus säger till församlingen i Rom: "Anpassa er inte efter denna världen utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt". Jesus säger i Bergspredikan Ve er om människorna talar väl om er". Idag ser vi det som en framgång om de gör det och vi riskerar att anpassa våra predikningar efter det. Är det vad vi vill ha? Är det så vi bygger Guds rike? Är det så jag vill vara präst? Genom en tillrättalagd, välslimmad och anpassad kyrka som gör all för att inte förarga någon enda? En kyrka som ibland är outhärdligt politiskt korrekt. Jag säger inte att vi måste tycka samma om allt, men när vi inte längre får diskutera? Jag medger att jag gärna vill vara lite poppis, men inte till vilket pris som helst...Jesus var aldrig bara en sändare/talare utan också en briljant mottagare/lyssnare. Han ställde frågor, men stannade alltid upp för att lyssna på svaren. Han LÄT SIG BERÖRAS av dem som hade något att berätta! Men dagens kristenhet tycks ha ljudisolerade väggar och skott mellan varandras uppfattningar.

Gud har kallat var och en av oss till olika uppgifter, jag är kallad att vara präst. Att med en kärlek till varandra berätta för människor om Guds Ords budskap är och förblir vår kallelse, - "men var barmhärtig, såsom er himmelske Fader är barmhärtig". Är det här det så ofta klickar? Istället för att vinna ett hjärta, så tycks det bli så, att vi vill vinna en debatt och en ordväxling. Ibland är det kanske bra att vi inte talar med varandra i känsliga frågor, om vi inte kan göra det på ett kärleksfullt, sakligt och gudaktigt sätt. Men om inte vi som trossyskon kan möta varandra och lyssna med kärlek och barmhärtighet? Kan en kyrka leva med att aldrig bryta ny mark och att nöja sig med att sparka upp öppna dörrar? Och om vi inte är nöjda med det, om vi vill något annat så måste vi börja med att lyssna på varandra…