Pusselbitar igen

Igen satt vi och lade pussel, jag och dottern. Det tycks alltid fattas någon bit i varje pussel. Och åter blir det en bild för livet. Att alla bitar inte faller på plats. Därför att vi saknar, därför att vi förlorat, därför att vi längtar, därför att vi ännu inte funnit, eller för att vi inte sett. Skälen kan vara flera.Ibland saknar jag mig själv, eller snarare en till "av mig"... den andra pusselbiten, som passar in i mitt liv, som fyller tomrummet mitt liv. Vi bygger pussel, Gud och jag... bit för bit. Jag vet inte vad det ska bli. Jag får nöja mig med det. Att bilden träder fram undan för undan. Ibland skymtar jag en blå himmel, det ger mig hopp, det ger mig tro. Och jag ser osynliga händer som räcker mig dagarna och stunderna, jag anar att det är kärlek, från honom som ger allt för inte. För vår skull. Och vet att min pusselbit mitt liv är en del av något mycket större...