Trasmatteliv

Vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden. Evert Taube skrev den sången och när han fick frågan om han ville skriva en psalm så sade han att han redan hade skrivit en. Vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn, Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga! Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn och som fågeln på vågorna gunga. Jag har fått en hel del av det där, hörsel och syn, fast kanske inte gåvan att sjunga. Jag har fått fara ut på på havet i min båt som fågeln på vågorna gunga… Fast det nu var ett tag sedan och båten sedan flera somrar liger på land. Vem har sagt att… refrängen på sången kanske uttrycker det som Evert Taube själv menade var en psalm. Psalmer tar ofta fram just det dubbla perspektivet på livet. Att här finns ett både och. Och utan det förutbestämdas självklarhet. Att livet inte är ett antingen eller utan snarare just ett både och. Glädje och sorg, nöd och lust, mörka och ljusa dagar. Min mamma kallar det för ett trasmatteliv… en sådan trasmatta som kan kan hitta i en liten röd stuga på landet... Den är sällan enfärgad, här finns festliga tyger och vardagsgarn om vartannat. Och så tänker jag mitt eget liv, min livsväv, ibland med ljusa lätta trådar, fyllda av glädje där skytteln far fort fram och tillbaka genom varpen, där livsmönstret växer fram. Men också med andra stunder som har varit svårare, motigare, men mörkare färger och grövre tråd. Men rakt genom mitt liv går också en obändig tråd. Längtan efter ett liv som vill levas. Ett liv i tro.En gång kommer sista knuten att läggas vid det som ska bli mitt livs väv. Exakt vilka tankar, vilka drömmar, vilka sorger och erfarenheter jag kommer att få vet jag ännu inte idag. Mycket kommer jag inte att förstå. Ännu ser vi i en gåtfull spegelbild...Men vår kristna tro ger oss löfte om att det finns Någon som alltid bär oss, Gud som väver in sin kärlek och sin tacksamhet som osynliga guldtrådar vid sidan av den varp som livet bundit upp för oss. Gud är den som knyter samman livet när väven vill brista, den som håller skytteln i sin hand, lägger dag till dag. En gång får jag komma hem, väven lyftas ner och hållas upp mot ljuset, från Kristus som ska genomlysa mig. Då kanske jag ser sådant som jag inte sett förut, förstår sådan som jag inte förstår idag. Förstått i kärlekens ljus. Jag hoppas att jag ännu har en lång väg att gå... Och att jag när det än blir dags för uppbrott får vara redo...