Pusselbitar

Jag satt på biblioteket med min lilla dotter som snart ska fylla 6 år. Hon pusslade medan jag läst högt ur Alfons. Sonen var på väg från sin luftgevärskjutning med som jag hoppades på en silvermedalj. Han kom tills slut med skinande ansikte och sa: - Du har väl inte tio kronor med dig till en silvermedalj? Eller?

Nu var det inte medaljen som fick mig att fundera så mycket utan detta med pusslet. Pusslet - livet. Bilden som vi ännu inte vet ska framträda men som vi får bygga, bit för bit, skärvor, en mosaik av färger som fogas samman till ett sammanhang. För några veckor sedan pratade jag med henne i telefon, hon var hos sin pappa och berättade då att hon höll på att lägga ett pussel. - Är det ett stort pussel? - Ja! 100 bitar! Hon lät så förväntansfull. - Men hur många bitar har du lagt?Lika glatt svarade hon. Två stycken! Men pappa ska hjälpa mig med resten. Så är det. Två bitar på sin höjd är vårt eget verk, resten är den nåd som Fadern ger till oss. För att han älskar oss, för att han har bilden klart för sig, inte efter våra planer eller våra vägar, utan med hans himmelska perspektiv. Gud ser mer än vi ser. Gud ser bitar som vi ännu inte har sett. Och rör vid varje litet stycke med vår hand – om vi vill. Om vi är beredda att lämna allt och lägga det i Herrens händer. I evigheten är allt av nåd, på jorden är det en bonus att få leva så nära evigheten att det doftar himmel om marken där vi går.