Små fötter sätter också spår

Ibland kommer tiden och minnena ikapp oss. Ikväll är en sådan kväll. Samtal, minnen och möten. Ju mindre kistan är, desto större är sorgen. Små fötter sätter också spår. Outplånliga. Att vänta och längta och ett efterlängtat möte förvandlas till avsked. Så mycket som vi längtat efter att få dela, så mycket kärlek som väntade på att få slösas. Frågorna; vem var du? Hur det skulle ha blivit, frågor som lämnas utan svar. Ett litet, litet barn, så redo för livet, med två små händer och fötter som för alltid kommer att lämna sitt avtryck. Trots att vi inte får leva tillsammans här på jorden så kommer han alltid att vara en del av oss. Små fötter sätter också spår. En skatt i vårt hjärta. Han är för alltid en del av oss. Därför kan vi inte heller säga att någon människas liv är förgäves eller meningslöst. För trots att han inte fick stanna så hade han något att berätta. Att vi måste fortsätta att förundras, fortsätta ta emot. Livet blev aldrig detsamma efter den dagen då jag höll min lille gosse i min famn. Idag är jag hel, läkt. Och jag skulle inte kunna välja bort att ha fått vara med om honom. Trots allt.

Jag skriver de här raderna för att minnena ibland kommer nära, för att Samuel har något att berätta för oss, för oss alla. Om livet. Kanske någon känner igen sig, kanske känner igen någon annan som har gjort en liknande förlust. Kanske kommer du någon gång gå igenom samma sak. Du är inte ensam...

Jag kommer att längta mig till himlen och mötet med honom. Men det är helt okej om det dröjer. Jag har ett liv att leva färdigt. Han väntar. I morgon åker jag till hans grav. Jag tycker om det. Ett möte. Han är inte där, men det är en plats att minnas på. Han kom till världen, men inte som vi hade tänkt, ändå är det hans ankomst till världen. Och vi fick ta emot honom i vår famn. För alltid älskad.