Den vita stenen

Åt den som segrar ska jag ge av det dolda mannat, och jag ska ge honom en vit sten, och på stenen ska det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Uppenbarelsebboken 2:17
Ännu ser vi som i en gåtfull spegelbild, ännu är vår kunskap begränsad….

Ibland är det så frustrerande att inte veta hur det ska bli, hur det ska gå i livet. Jag vill gärna ha kontroll, kämpar med min brist på tålamod. Vad kommer att hända? Ovissheten lägger sin tunga hand över mitt hjärta. Låser mitt inre rum. Och kanske snarare låser mina möjligheter än befriar dem? Många gånger är vi redan på det klara med hur det ska vara innan vi börjat lyssna. Tänker att vi är ensamma om att fatta alla beslut. Jag påminns om det genom Jesajas ord från Herren, "era planer är inte mina planer, era vägar är inte mina vägar". Det är obekvämt att leva så, att inte själv vara Herre över sitt liv.

Och vem som vill heta kristen vill erkänna det att allt det jag tänkte och tyckte skulle vara i strid med Guds vilja med mitt liv? Men så idag fick jag det här ordet som från Uppenbarelseboken som plötsligt viskar rakt in i mitt hjärta. Genomandat av kärlek. Jag har en plan, jag har en tanke, med det som du inte förstår, i de vägar som för dig bara verkar vara en irrfärd, har jag ett mål. Den som älskar dig lägger en sten i din hand, en vit sten. Kanske en slät, milt lysande sten, en solvarm sten, mjuk som det nyfödda barnets kind. På den stenen finns ett hemlighetsfullt namn inristat på som bara du själv kan läsa. Bara du själv och stenens givare förstår den fulla räckvidden av denna sten. Någon har ristat sitt namn i ditt hjärta. I de grekiska tävlingarna fick vinnaren sitt namn ingraverat på en vit sten eller tavla. Och den som blev frikänd i en dom fick en vit sten. Du och jag har vunnit seger inför Kristus, genom hans kärlek. Ett tecken - du är älskad, du är frikänd. Den vita stenen, för mig är den också ett tecken på kärleken. Att jag också bär på en vit sten med ett namn inristat. Och jag ska ge honom en vit sten, och på stenen ska det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det. Nu bär jag själv den där stenen, längst ner i min ficka. Varje gång jag sträcker ner handen så påminns jag. Bara jag själv och stenens mottagare kommer att förstå den fulla räckvidden av denna sten. Någon har ristat sitt namn i mitt hjärta