När börjar ett liv?

Nu börjar man äntligen fundera över att sänka gränsen för när ett barn blir ett barn. För den som nyss fått besked om att man väntar barn är barnet redan ett barn, vi ser framför oss både skolväska, konfirmation och student... Drömmar och framtid. Men i "verkligheten", är det annorlunda. Embryo, foster och sedan barn. Går allting bra så är det egentligen inga problem. Då lever livet på och plötsligt en dag är det dags för oss att mötas. Ansikte mot ansikte, blick mot blick. Det lilla livet i den stora vida världen. För den som inte önskar sitt barn kanske det är enklare att tala om något annat än liv och barn. Jag vet inte, jag har aldrig varit i den situationen, och jag inser att det måste vara ett väldigt svårt val, för mig ett omöjligt...Men det är inte den debatten jag vill gå in på utan ett annat perspektiv. De dödfödda barnens. Jag läser en artikel i Kyrkans tidning som berör mig djupt. En artikel om när de barn som föds döda räknas som ett barn, eller när de fortfarande kallas för foster. Skillnaden på en dag mellan vecka 27 och vecka 28 är ganska avgörande. i vecka 27 har du som förälder till ett dödfött barn ingen rätt till föräldrapenning, dödsfallsbelopp från eventuella försäkringar och kan eventuellt få bekymmer med begravningslagstifning och rätt till begravning. Barnet, (fostret) folkbokförs in och har egentligen aldrig existerat. Föds barnet i vecka 28 träder alla dessa rättigheter in. Föds barnet levande före vecka 28 gäller alla regler. Ett barn är ett barn fött efter vecka 28 eller innan dess om det är levande vid födseln. Två föräldrapar kan alltså ligga sida vid sida på förlossningen med lika gamla barn i sitt förlossningsarbete, den ene föder et foster, de nandre ett barn. Det låter som en grotesk diskussion och det är det, allra mest för den som är utsatt för en sådan siatuation. Inyternationellt sätt gäller helt andra regler. 500 gr eller 22 veckor... Vre sig barnet lever vid födseln eller inte. I Sverige ligger vi långt efter trots vår välutvecklade perinatala sjukvård och omsorg. Jag födde själv ett barn i nionde månaden, en pojke som när han kom till denna världen inte längre levde. Våra blickar fick aldrig mötas och jag kommer att längtan mig ändå till himlen för att få möta honom igen, min lille son. Jag hade "tur". Min pojke var tillräckligt gammal för att räknas som ett barn. Sorgen är inte annorlunda, men rätten att sörja och sorgearbetets process går så mycket bättre om man också har samhällets stöd. Det har vi möjlighet att ge alla dessa föräldrar, ca 800 familjer som förlorar sina barn under senare delen av graviditeten varje år. Nu utreder man i enlighet med internationella regler sänka gränsen till vecka 22. Barnen blir då folkbokförda och får en egen identitet. men fortfarande, måste man anmäla särskilt om man vill att det dödfödda barnet skall folkbokföras. I den gamla kyrkobokföringen kunde man läsa om alla barn som blivit levande eller döda födda. Livsberättelser om glädje och sorg sida upp och sida ner. Idag sker det bara på särskild begäran från föräldrarna. För mig var det oerhört viktigt, att barnet som fick ett namn och en sten, ett fotografi och en plats i mitt hjärta också skulle registreras. Vår förstfödde och de andra barnens storebror som aldrig blev stor. "Ett liv är ett liv". Det driver Spädbarnsfonden som arbetar med föräldrar och med stöd, utbildning och forskning i frågor kring förlusten av små barn. För oss som drabbats är detta så självklart. När det händer som inte skulle få hända. Jag har en teori kring varför gränsen är som den är och varför den möter på så starkt motstånd när man vill förändra. Men just nu så känner jag bara en så stor lättnad över att mina bröder och systrar, som fött och förlorat barn som jag får tillbaka rätten till att vara föräldrar, och att respekten för att ett liv är ett liv. Trots att de små inte fick leva här i världen. Men som Tomas Sjödin säger om sina pojkar, "Deras hjärta slog ett helt liv". Ibland blir det livet alldeles för kort...