Träsktroll

Jag tillhör en av alla de mammor som kallar sina barn en massa saker, kanelbulle, trollunge, mitt lilla nystan etc. Hon tillhör den stora skaran barn som inte uppskattar det lika mycket som sin mamma. Jag är ingen trollunge! Jag är en prinsessa! Säger hon bergsäkert med anklagande blick. Och lika mycket som min flicka är övertygad om att hon är en prinsessa så inser jag något om min egen identitet. Jag är alldeles övertygat en trollunge. Eller en bortbyting. Kan ni känna igen er i den känslan? Av främlingskap i världen, i alla fall i den närmaste omgivningen? Hur kan jag komma från denna plats, detta sammanhang, detta liv? Tankarna är inte nya och på ett sätt är det ju så. Att vi är främlingar i denna värld, på väg någon annanstans, till ett annat land. Att vårt liv här och nu kan kännas som en dimhöljd vandring där vi ännu inte ser målet klart... Men så plötsligt på denna resa så kan vi möta någon som vi aldrig tidigare mött förut, där vi plötsligt känt igen oss. En bror, en syster i tron. Som vi delar liv och historia med trots att vi levt på var sin plats i var sitt liv fram till nu... Liv som rör vid varandra, förändrar och förvandlar. Det får mig att tänka på filmen Shrek, en favorit. Kanske för att jag känner mig mer som ett träsktroll än en prinsessa. En känsla som jag då inte delar med min dotter. Prinsessan Fiona blir inte hel förrän hon blir älskad som den hon är och när hon vågar vara den hon är faller mycket på plats också i de andras liv. Kärleken blommar. When I saw here face, Im a believer... Det är först när vi står ansikte mot ansikte med Sanningen och speglar vårt eget liv i den som vi ser vem vi verkligen är. Och får bli hela i den spegelbilden. Min dotter vet att hon är en prinsessa och jag som mamma får helt enkelt acceptera det, Liksom omgivningen får älska mig som den jag är, en bortbyting och ett träsktroll...