Utstakade spår

Vi ska ut och åka skidor idag. Packa vår matsäck, spänna fast skidorna på takräcket och ge oss av. Det finns väl uppkörda spår inåt landet där vi kan få öva inför nästa veckas skidresa. Vi ser fram emot det. Nu väntar bara frukost och kokandet av den obligatoriska varma chokladen.

Jag funderar en del på detta med att gå i utstakade spår. För en del kan det vara en boja. Att gå de förväntade vägar som omgivningen och familjen vill att man ska gå, att ta över ett företag, att leva en annan människas liv, framför allt det liv som inte blev. Jag tror att vi ska vara vakna för det. Att vi måste gå vår egen väg, bryta egen mark, gå den väg vi är kallade att gå. Det kan vara tungt ibland, kännas ensamt. Se att omgivningen kör i ett helt annat spår. Inse att vi inte är på väg åt samma håll. Nu talar jag om tron. Om glädjen och välsignelsen att finna ett spår där många har färdats före oss, men sorgen i att se att de man älskar viker av åt ett annat håll. Jag vill ju att vi ska komma fram till samma mål...

"Sanningen är som ett väglöst land" skrev en annan bloggare som en proklamation mot all form av tro. Utom tron på människans själv... Tron anses stänga in oss i färdiga spår. På färdiga vägar där vi inte tillåts tänka själva. Och visst, jag kan se bilden, det är härligt att gå i ospårad teräng, att lägga de första spåren. Men samtidigt så har jag ju insikten med mig om att någon varit här före mig. Någon har lagt grunden till den mark jag går på med sin skapande hand... Vart jag än går är jag aldrig ensam.

Det är sådana tankar som jag tar med mig ut i skidspåret idag. Förundran. Jag går i färdiga spår, många föraktar mig för det, anser att jag inte kan tänka fritt. Men jag går den väg någon har lagt ut för mig, jag går den inte utan att tänka, eller utan att reflektera. Jag kommer att falla många gånger, trots att spåren ska leda mig rätt och hjälpa mig att hålla balansen. Någon vet vad som är gott för mig, styr mina steg inte för styrandets skull. hjälper mig på fötter när jag vacklar. Och jag tror på någon som har lämnat spår för mig att följa...