Maskrosbarn

I helgen var jag på konfirmandläger, det har ingen missat som läst tidigare inlägg här... Vi var i Skåne och med bussen passerade vi mina barndomsgator, skolor där jag gått, och vägar jag vandrat i knästrumpor, tofflor och med skolväskan på axeln. Minnesbilderna går förbi... Den där förväntan över första skoldagen, solen som värmer, dofterna, ljuden. Skrapet från stolarna i klassrummet. Skolavslutningarnas högtidlighet. Men det finns också andra minnen. Alla skolbarnen som stod nedanför trappan, "vi går inte in om Lotta är kvar"... Jag hade en vattkoppsprick som inte var borta, men som inte längre smittade. Utsattheten, utanförskapet.

Längtan efter att få vara som alla andra. Kanske tänker alla så, längtar efter att få vara någon annan. Längtan som handlar om att få vara sig själv, och accepterad och älskad för den vi är. Många år senare, när det var dags för återsamling, vid något jubileum så visste jag inte om jag skulle gå. Det var många olika känslor. Men så fanns känslan av revansch där. Jag ville visa dem, att det har gått bra för mig. Att jag idag är jag präst, har familj etc. Att jag idag inte är rädd som förr för att stå inför folk eller rädd för vad andra ska tycka om mig... Men fortfarande så sitter den där känslan djupt i botten, det gör den väl hos de flesta, tyck om mig... Och när dagen kom för återsamlingen så var alla de känslorna borta... Och jag upptäckte att deras bild av mig inte var riktigt densamma som jag hade burit på. Jag var aldrig poppistjejen. Men på något sätt hade jag vunnit en respekt på vägen. För att jag vågade gå min egen väg, min uddaväg... Att jag faktiskt hade fått vara mig själv, eller åtminstone fick vara på den vägen att försöka finna vem jag är...

Nu tänkter jag på mina konfirmander, som också är på väg mot vuxenlivet. Som vill vara omtyckta, uppskattade, älskade. Vad kan jag ge till dem. Vad kan jag med min tro, med den gudsbild som jag försöker förmedla ge vidare till dem? För att de ska våga leva sitt liv. Sången från min egen konfirmation kommer tillbaka. Våga vara den du är, våga visa vad du tror. Jag vill som en blomma stark, tränga upp igenom, asfaltsvägens hårda mark, och slå ut i blom...

Vem var jag då? Vem är jag idag? Kan känna igen mig i maskrosen. Den är envis... Den kommer alltid tillbaka, hur många gånger man än försöker rycka upp den, till och med om man gräver upp den med rötterna... Jag hittar en ny plats att växa på. Och leva livet lycklig... Det är inte alla som gillar maskrosor. De stör ordningen, de färdiga planerade rabatterna och släta gräsmattorna, maskrosen går sin egen väg, väljer sin egen plats att växa på. Det gillar jag. Och vill ge vidare den känslan till alla andra maskrosbarn... Väx där du är, sträck dig mot solen. Våga vara den du är, våga visa vad du tror, våga som en blomma stark, växa upp igenom asfaltsvägens hårda mark, och låt ingen hindra dig från att slå ut i blom...