När Gud får ta över...

Det händer inte så ofta, men det händer ibland. Att Guds Ande tar över. Det skulle behöva hända oftare. Vi vill så oerhört gärna ha kontrollen över allt. Vare sig vi är glada eller sorgsna. Veta att det är vi som bestämmer, har kontrollen. När det är vi som bestämmer så följer ofta vår vilja ett speciellt tankemönster, vi kalkylerar med risker och vinster. Vi kollar förutsättningarna kontra den eventuella hopplösheten i det som vi vill eller ska ta oss för. Kommer det att fungera? Vad kommer det att kosta? Eller missmodets tanke, kommer jag att lyckas... ?

Jag tänker på lärjungarna på pingstdagen, vad som skulle ha hänt om inte Guds Ande fick ta över? Där stod de bland alla dessa folkmassor som hade sökt sig till templet. Kommer dom att höra? Kommer dom att förstå? Eller ta oss på allvar? Och sedan rädslan, tänk om vi utsätts för samma sak som drabbade Jesus? Visst vi tror, men... Det är då helig Ande tar över. Ställer dem själva åt sidan och ger plats för Gud att tala, genom dem. Och så kunde det få hända som skedde med lärjungarna. Att Anden öppnade deras mun och de började tala. Orden som forsade fram, som de inte kunde få kontroll över, men som jag tänker, ändå höll dem förvissade om och trygga i att det var av Gud. Det vet den som fått samma Andens gåva. Nådegåvan som lärjungarna fick som vi också kan be om, tungotalet, som är Guds eget språk som genom Anden formuleras i ord och ljud. Kanske ett befintligt språk men ofta ett kärleksspråk mellan dig och Gud. En del tror att det skedde en gång för alla på pingsten för att sedan aldrig hända mer. Men kristna runtom i hela världen vittnar om hur Guds Ande får rum i hjärtat. Därifrån får vi sjunga i tillbedjan till Gud.

Jag tänker också att helig Ande aldrig kör över oss. Att Anden vet precis vad vi behöver och att det som sker innerst inne är djupt förankrat i vår egen vilja att vara nära och leva nära Gud och Guds vilja. Men Gud vet att något måste till för att det ska bli möjligt. Helig Ande förvandlar oss, javisst, men gör oss inte mindre än den vi är, utan snarare mer. Mer lika den som vi är tänkt att vara. Mer lika Gud.

När Gud får ta över börjar det hända saker. En präst jag hörde sa en gång; varför skulle Gud ge mig något jag inte vill ha? Och nog är det så, att Guds Ande inte tvingar sig på någon. Men det betyder inte att Anden ger upp om oss för det. Plötsligt när vi minst anar det så kanske det bubblar till. Har du aldrig varit med om det? När det känns som om det sjuder i hela kroppen. När Helig Ande inte bara vill in i oss utan också tala ut genom oss. Den plötsliga lovsången som bara brister fram, glädjens skratt. Jublet i hjärtat. lovsången till Gud. Tårarna som inte går att få kontroll över... Eller den plötsliga insikten. Våga tro att det är av Gud. Våga lämna över till Gud. Det är ingenting bara för dem som har lyckats och är utan bekymmer. Helig Ande är för oss alla alla dagar, alla stunder... Hoppets Ande.

Det slår mig att helig Ande är som en "mun mot mun" metod för att ge oss liv. Det grekiska ordet för tillbedjan kan översättas ”komma emot någon för att kyssa”. Gud andas in sin kärlek och sitt liv i oss, blåser in sin Ande. Så är vi skapade till att vara nära Gud, mun mot mun... Så att Gud kan gjuta sin kärlek, sin Ande som en ström av levande vatten in i djupet av ditt hjärta. När Gud får ta över...

"Guds Ande inspirerar vår ande till tillbedjan. Bara Guds Ande vet vad som finns i Gud."