Att våga stå kvar

Det var musikskolans konsert ikväll. Alla elever som vill ska ges möjlighet att stå på scen. Det gjorde min son också. Ångestfyllt var det hemma, innan. Det kommer inte att gå... Jag klarar det inte. Han förtvivlade, skulle sluta spela. Hans nummer för kvällen var Love me tender på saxofon som han har spelat i bara åtta veckor. Jag beundrar att han bara kan få ljud i den! Vi övade och jag peppade honom, jag bad för honom. Ingenting hjälpte. Tålamodet har han efter sin mamma tyvärr... Men iväg kom vi. Och hans nummer var näst sist på listan av alla elevers framträdanden. han väntade och väntade. Strax innan det började berättade han att han hade övat tillsammans med sin lärare och det hade bara "flutit på". - Jag ska få börja i skolorkestern! Ögonen lyste igen. Det gick bra. Han spelade tillsammans med sin lärare och klasskompisen. Stod på scen inför över 100 personer och en stolt mamma. Någonting hände den här kvällen. Elever växte. De allra största och rungande applåderna fick två tjejer på tvärflöjt som kom av sig, inte hittade tillbaka in i noterna, fick hjälp av sin lärare och spelade stycket till slut. Med mod att stå kvar på scen.

"Vägen till livet" är söndagens tema. Tänker att det också handlar om att stå på livets scen och våga misslyckas, att våga stå kvar och spela stycket till slut. Det är inte de framgångsrikas scen, inte alltid heller de lyckades. Det är Livets scen. Med plats för misstag och falska toner, med plats för tvivel och ångest. En plats där vi får sluta upp vid varandras sida och hjälpas åt med de toner vi har så svårt att klara av.

Inför starten i skolorkestern fick min son följande uppmaning. - Det är klart att du ska vara med, om du inte kan alla tonerna så ska du spela dem du kan. Så vill Gud använda oss. Gud som vet vilka toner som bor inom oss. Du har ditt register, jag har ett annat. Tillsammans skapar vi musik. Love me tender... Nu vill han vara med igen. Hans tro på sin egen förmåga har vunnit ny mark. För att någon tror på honom. För att han inte behövde stå ensam på scen. För att det var okej även om det inte skulle gå vägen. Med Gud får jag alltid börja om och spela stycket till slut...