Vägen till livet är vägen hem...

När en kvinna ska föda har hon det svårt... men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor...

Det är en av söndagens texter, men inte denna årgång, för den som är lite mer insatt i evangeliebokens årgångar... Men texten möter mig i alla fall när jag förbereder söndagen som kommer. Jag minns min första förlossning varje gång jag hör eller läser den texten. Jag minns den första predikan jag hörde över den texten efter denna förlossning. En kväll i ett litet kapell, taizésång, känn ingen oro, känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna. Jag saknade allt, jag saknade livet, min tomma famn värkte och saknade det barn jag nyss hade fött, som vi för bara någon vecka sedan hade lagt till vila i sin grav. Det gjorde så ONT! Bredvid oss satt en mamma, en granne till oss. Hon hade sin lilla nyfödda dotter i famnen. Född någon vecka efter vår son. Det gjorde ont i henne också, för vår skull. Men vi gick tillsammans till nattvardsbordet. Det är ju så vi kommer till Gud, vi kommer tillsammans i vår glädje och vår smärta delar vi allt, på vägen genom livet. På vägen hem.

Vägen till livet är vägen hem. För min lille pojke var det så. Hans resa blev kort. För oss obarmhärtigt kort. Men han gick från liv till liv. Det är vad jag tror, det är vad jag bekänner. Från mitt moderliv raka vägen in i Guds himmelska verklighet. Ibland undrar jag om han missade något. Klart han gjorde säger de flesta. Han missade ju livet... Det är sant. Han fick aldrig möta oss som älskade honom, han fick bara höra mina pulsslag och höra våra röster. Jag tänker att det räcker för att han också ska ha fått uppleva kärleken. På ett ögonblick slet döden honom från det livet. På ett ögonblick förlorade vi vårt barn. För mig var det mitt första möte på riktigt med döden. Men vi gav honom livet. Vi älskade honom. Älskar.

Men jag ska se er igen, säger jesus, och då ska ni glädjas, och ingen ska ta er glädje ifrån er.

Samuel bor redan i den glädjen. Där ska vi en gång mötas. Och precis som mina barn här på jorden idag vill visa mig alla sina upptäckter så kommer han att visa mig runt. Titta mamma! Detta är livet. Välkommen hem. Vägen till livet är vägen hem... Jag vet, trots att jag ännu inte varit där...

Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntar just på mig, och jag kände att där hörde jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds famn...