När är vi framme?

Den som liksom jag varit på bilresa med barn vet att den klassiska frågan kommer ganska fort, ofta inom några få kilometer oavsett hur långt vi har att köra. - När är vi framme? Det var ingen skillnad denna gång när vi skulle göra den 40 mil långa resan till Långberget för att åka skidor i några dagar. Frågeställningen återkom även i spåret. - När är vi framme? Som föräldrar suckar vi och glömmer fort att vi en gång själva varit små och längtat efter att komma fram.

Men är det så stor skillnad egentligen? Annat än att vår fråga som vuxna bor i vårt hjärta och inte lika ofta blir högt uttalad? När är jag framme? När har jag kommit till den punkt dit jag längtar att jag kan känna att allting har fallit på plats i mitt eget liv? Och när allting lagt sig till rätta börjar ofta en ny resa eller en ny process, yttre eller inre sådan. Det är svårt att nöja sig med att vara på väg. Vi vill i mål. Vi vill komma fram. Men vet inte alltid hur och ännu mindre när. Sällan i livet så står det så uttalade vägskyltar som i geografins. Livskamrat 23 månader, Barn 36 månader, Bostad, vänner, tro, liv, frid, ro, visshet... Visst skulle det vara enklare om vi fick sådana vägvisare längs Livets väg. När vi väntade våra barn som inte ville komma så hade det varit lättare om någon sa - du ska få vänta i tre år men sedan kommer en son... Men jag bar på frågan även då: När är vi framme... Den gången då vi äntligen var framme, då sonen kom som vi längtat efter, då var han redan framme, hemma hos Gud. Han slöt sina ögon innan vi fick sluta honom i vår famn.

Att vara framme, en resa mot mål både här på jorden och vårt hemland i himlen. Framme med stort F. En del av oss gör en snabb resa genom livet, lever sitt liv i några få korta ögonblick medan andra får gå länge. På frågan: När är vi framme? finns ett dubbelt svar. Ett svar som en sexåring inte alltid kan förstå, men som min nioåring försöker ta in. Att vi alltid är på väg men ändå alltid framme.

Framme är hemma hos Gud. Om vi vill vara på väg tillsammans. Framme med ett stort F är Himlen. Dit vi är på väg. Framme med litet f... Det vet du själv. Det är din egen längtan, dina egna mål. Jag är på väg, jag är ännu inte Framme, och här på livets resa jag längtar också jag efter att få komma fram, till det jag längtar efter... Det bor en fråga också i mitt hjärta. När är vi framme... Söker efter mitt livs vägskyltar. Att alltid vara på väg och alltid vara framme. Alltid på väg och alltid hemma hos Gud.