Bibeln på skräphögen?

I dagens avsnitt i Sveriges Televisions program Existens uttalar sig en präst på följande sätt om Bibeln. "Vissa delar av Bibeln hör hemma på skräphögen". För att de är förlegade, historiskt beroende, fördomsfulla, förmodligen. Det händer att jag också får problem med bibelordet. Emellanåt kan det bli riktigt provocerande och ibland är det bara så att jag inte förstår vad det vill berätta. Elelr så kan det smärta för mycket att ta in det som står. Hur gör vi då? Tar oss rätten att redigera och skicka delar av Bibeln på skräphögen? Efter eget tycke och smak? Och glömmer att vår bedömning bunden av vår tid och den anda som råder just nu. Kanske är det så att vi helt enkelt måste lära oss att leva med Bibeln om vi vill leva med Gud. Leva med allt det svåra och försöka hantera det. Som det står i Psaltaren 139:17 Dina tankar, O Gud är för höga för mig, väldig är dess mångfald. Ville jag räkna dem är de flera än sandkornen, når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Jag möter ibland människor som vill sålla bort i bibelordet, och behålla det som är bra. Genom att börja radera och stryka bort så finns alltid risken av vi förminskar Gud, genom genom att begränsa orden och berättelserna stänger vi in Gud i de få orden istället för att låta Gud hela tiden vara större och verka bortom orden och bilderna. Paulus talar om att vi ska pröva allt. Pröva allt men ta vara på det som är bra. 1 Thess 5:21 Men det är inte det samma som att radera eller stryka bort. För vem ska bestämma vad som ska betraktas som skräp och vad som är värt att bevara? Om vi börjar stryka så är jag rädd för att det som passar oss blir orubbligt sant efter vår egen tolkning medan det andra förpassas till skräphögen. Vi raderar eller förminskar i texterna, sätter "rätt" och "fel" och "kanske" mellan versraderna. Och kvar blir ett lappverk av tidens tänkanden och tyckanden. Kanske finns det ett helt annat sätt att närma sig Bibeln? Jag tror det.

Dina tankar, O Gud är för höga för mig, väldig är dess mångfald. Jag vill gärna hålla fast vid mångfalden, och vid de ord som är för höga för mig som jag inte idag och kanske aldrig kommer att förstå. En vän och jag jämförde trons och teologins mångfald med ett stort lakan. Om vi håller ett lakan utbrett mellan oss i våra händer så ryms det mycket under det. Där får vi vara tillsammans, Guds folk inför och under Guds ord. Men om vi börjar snäva av, klippa bort och vika ihop ytan så att det bara blir en liten yta kvar, då har vi förlorat vår mångfald till förmån för enfald. När vi inte förstår så får vi luta oss tillbaka i ödmjukhet att Gud alltid är större. Till och med större än det Ord som försöker beskriva vem Gud är... Och till tröst när jag också läser det jag inte förstår: når jag till slutet är jag ännu hos dig.