Gud är din bön

Hur gör det lilla barnet när det behöver uppmärksamhet? Det gallskriker. Jag ber dig, hör mig! Det finns olika teorier om hur man ska göra med barn som skriker. Ska barnet få skrika en stund eller ska man ta upp det med en gång? Jag tillhör nog den senare skolan. Vill visa att jag har hört dig och undrar hur det är fatt. Jesus berättar om mannen som har lagt sig för natten och har barnen i sängen. Kanske skulle vi tänka samma sak som han gjorde. Nej, inte nu, när det är så varmt och skönt i sängen. Vem har inte masat sig in på samma sätt till barnens rum där det ropas på mamma eller pappa. Ska jag behöva stiga upp nu, mitt i natten när jag kommit till ro? För mina barns skull kanske, men för en granne? Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull så gör han det för att den andre är så påträngande och ger honom vad han behöver.

Gud har aldrig anammat några femminutersmetoder. Gud låter oss inte vänta, tänker att om jag låter henne skrika efter mig ett tag så kanske hon förstår bättre att uppskatta att jag är där när jag väl kommer. Gud är här, när vi ber, ja innan vi ber.

Bli stilla låt tystnaden föra dig nära, närvaron finns där en kraft som vill bära, öppna det rum som står låst djupt inom dig, Barnet som bor där och stumt skriker hör mig. Du är en bön, Gud är din bön. (Ingmar Johansson ur Mysterium)

Kanske kan det låsta rummet i texten också vara ditt eget inre rum och grannen som ropar och bultar kanske är barnet inom dig som ropar, hör mig, lyssna till ditt inre. Bönen är inte ett självklart samtal för alla, och även om det är det så kan också det samtalet tystna. För att vi inte har tid... Det kan finnas många skäl. Sorg, besvikelse, bitterhet. Vi kanske inte ens orkar be. När vi blir ensamma i bönen utan bönens gemenskap. Då ropar det lilla barnet för att störa, för att bryta upp dörren till vårt inre. Barn ropar för att få sina behov tillgodosedda, närhet, näring. Vill att någon kommer och vyssjar, vaggar, ger den lilla lite mat. Hur ofta somnar inte barnen vid bröstet, eller i famnen med vällingflaskan fortfarande i sin mun? Somnar i en bön om närhet, precis som mitt i en mening. Jag behöver dig, ta emot mig. När vi kommer till Gud får vi komma med vår bön, med vår längtan efter närhet, efter näring, efter det som får oss att växa som människor. Bönen är vårt samtal med Gud oavsett hur vi ber, med det lilla barnets skrik, med den vuxnes tysta inneboende längtan, i den stilla gråten eller bönen formulerad som en jublande lovsång.