I ljuset uppenbaras allt

Solen lyser genom de otvättade fönstren, vidare ner på golvet i hallen och söker sig sedan upp på luckorna i mitt kök. Ett avslöjande ljus. Vårsolen avslöjar all smuts. Men samtidigt är den underbar! Den värmer, lyser och jag blir levande och lycklig av att få gå i den.

Och jag tänker att det är detsamma med Guds kärlek. Den värmer oss, gör oss levande, är en flödande källa av liv. Men när vi står där i ljuset så avslöjas också allt som inte hör hemma där. Det som är smutsigt och orent, det som är betydligt mycket allvarligare i mitt liv än dammtussarna på golvet och fettfläckarna på köksluckan. Mitt eget liv bär fläckar av det som inte hör hemma där. Och det kan inte gömmas undan. Så där står jag, i det flödande ljuset, som ändå är så långt bort från det artificiella lysrörsljusets obarmhärtiga ljus. Här står jag och badar i den kärlek som strömmar från Herren som själv är Livet, Ljuset, världens ljus.

Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

Barmhärtighetens ljus, nådens hav. Här får jag vara, i honom får jag tvätta mig ren. Han som genomlyser mig med sin kärlek.

Rena mig med elden från Din Ande.
Rena mig och gör mig mer lik Dig.
Låt mig dö från allt som är mitt eget
i mitt liv, använd mig, Gud, som Du vill.