omaka par

I morse stod jag i tvättstugan och försökte para ihop strumporna från den stora högen av rentvättade kläder. Det blev väldigt många strumpor över som det ofta blir i en småbarnsfamilj. Jag har övervägt alternativet att alla bär likadana strumpor av exakt samma färg, men det har inte fallit i god jord när en vill vara Superman, en annan Prinsessa och den tredje strikt svart. Men när jag står där med högen framför mig med alla dessa omaka strumpor så går mina tankar till de vänner som längtar efter men inte funnit någon livskamrat, någon var liv passar samman med deras eget. De som upplever att de har "blivit över" men ändå är förvissade om att den andre ska finnas där någonstans "i högen". Jag tror att vi inte alltid finner varandra eftersom vi ofta är fixerade vid att den som vi vill passa för, som ska passa för oss, också måste vara en superman eller en prinsessa? Kanske är vi alldeles för låsta i våra bilder av vad som passar eller inte passar? "Hur kan de passa för varandra?" hör jag ibland människor säga om det ena eller det andra paret. Eller, "de som passade så bra för varandra", som till slut väljer att gå skilda vägar.

Min bild av en kärleksrelation och ett äktenskap är en relation där två människor möts i lyhördhet och respekt. Man trampar inte på varandra, och går åt samma håll oavsett om man är kort eller lång, svart eller vit, röd eller grön... Där det finns en vilja att stämma stegen mot den andres. Och jag vill tro att det i denna stora "hög" ska finnas någon för var och en av oss att älska och bli älskad av. Alternativet kan vara, som tanken med mina strumpor, att alla ser likadana ut och är stöpta i samma form. Men jag tror det finns en tanke och en avsikt med att vi är olika, och att vi får fortsätta vara det. För att fortsätta vara nyfikna på varandra. Att det finns någon som är nyfiken på att se hur det är att leva sitt liv från 161 cm höjd, till exempel, men som med fördel ser livet från ett lite annat perspektiv själv :-)