var inte rädd men frukta gärna...

Att frukta Gud och frukta kärleken. Det ordet fick jag med mig för många år sedan. Nu har orden kommit tillbaka, växt fram ur minnet igen. För mig har fruktan oftast förknippats med rädsla. Men jag vet idag att fruktan inte alls är detsamma som rädsla. Det handlar mer om bävan, precis som kvinnorna vid den tomma graven blev rädda, bävade, eller Moses möte med Gud på Sinaiberget. Skulle han inte ha bävat inför Herren? Jag vill tro det... Gud vill inte ha rädda människor. Därför säger ängeln till kvinnorna: var inte rädda. Men att inte vara rädd är inte detsamma som att inte bäva. Bibeln berättar gång på gång hur människor fruktar Gud. Herren fruktar också: ”Herrens fruktan är ren och består evinnerligen” (Ps 19:10). Men är fruktan ett ord som berör idag? När vi kan använda allt och alla för våra egna syften, när både människor och tro blivit en bytesvara? Det finns en ovilja idag att tala om gudsfruktan. Jag kan tänka mig att detta fruktans språk som kyrkan har använt för att på ett orättfärdigt sätt skrämma människor till tro, också har dolt det faktum att Gud är den Gud som älskar. Och för att undvika ordet fruktan så använder vi istället andra ord.

Men Gudsfruktan är ett nyckelord i Bibeln som vi inte kommer bort ifrån. Hur gör vi det levande och verkligt och utan att göra tron till en rädsla? Var finns Guds och kärlekens auktoritet som inte skrämmer utan istället fyller oss med lovsång och förundran? Jag tänker att fruktan handlar om att inse att vi inte kan göra vad vi vill. Att vi varken kan göra Gud eller kärleken till den vi älskar till vår egendom. Den är ett förbund, en överlåtelse. Och med den gör vi inte vad som helst.

När Guds och kärlekens helighet drabbar mig så står jag där med den känslan som jag tidigare inte förstått. Att det inte är rädsla utan just fruktan, bävan, inför det som är så mycket större. Upplevelsen av att komma inför det heliga. Insikten att varken Gud eller kärleken är någonting som jag förfogar över. Tro kan aldrig bli en lättsinnig övertygelse, utan just denna ”darrande” förtröstan, insikten om att Gud är Gud. Ett liv där varje ögonblick också får vara ett möte med Gud. ”Ni som fruktar Herren, lova honom, ära honom, alla Jakobs barn, och bäva för honom, alla Israels barn” står det i Psaltaren (Ps 22:24). ”Lova, ära, bäva! Det är så långt ifrån rädslan man kan komma. Och om jag översätter tron till kärleken till den jag älskar? Varken kärlekene eller den jag älskar kan jag hantera hur som helst. Istället får den kärleken som fyller oss övergå till en gemensam lovsång, till en ära till Kärlekens källa, Gud själv. Och till sist också till en fruktan för den starka kraften som ryms i kärleken. Insikten om att kärleken är helig såsom Gud är helig.

Rädsla finns inte i kärleken, skriver Paulus. Det är sant. Fruktan är att förstummas! Där lovprisning blir till förvåning, tystnad och kärlek. Kärleken är stark som döden, dess längtan är obetvinglig som dödsriket, dess glöd är som eldens glöd, en Herrens låga är den. De största vatten förmår ej utsläcka kärleken, Strömmar kan ej dränka den. (Höga visan 8:6-7) Rädsla finns inte i kärleken. Fruktan inför Gud är också den kraft som fördriver alla annan rädsla för allt det som inte står i samklang med Guds kärlek till världen. "Gud är kärlek" skriver evangelisten Johannes. ”Du är värdefull i mina ögon, en klenod är du för mig och jag älskar dig.” Jesaja 43:4. Det är en kärlek att bäva inför. Lovsjunga, ära...