en kyrka som tror tillsammans

Ibland kommer någon och berättar att det är så svårt att tro. Tron blir en börda för människor som säger; jag vet inte hur jag ska kunna tro, jag tvivlar. Det går inte att få ihop livet och tron. Tvivel är dessutom ingenting som man så gärna skyltar med. Men tvivel kan också stavas: längtan efter tro. Längtan efter en närvaro, närvaron av Någon. Och den stilla längtan är också ett första steg i tro. Att längta inåt, att längta sig närmare Gud. Där man blir sedd och älskad. Och inte minst längtan efter att få möta någon mer som tror det jag tror. Längtan efter trons gemenskap.

Det kan vara svårt att bära tron ensam. Vi behöver tro tillsammans, därför behöver vi vara kyrka! För att vi inte var och en för sig förmår att förstå hela evangeliet. När vi själva inte kan förstå eller greppa tron får vi göra det tillsammans, och vi får med våra olika gåvor hjälpa varandra att leva ut tron i vardagen.

Det slår mig varje gång vi tillsammans i gudstjänsten står upp och stämmer in i kyrkans trosbekännelse, att vi får stödja oss inte bara på vår egen tro utan också på tron hos kristna i alla tider. Att leva i tro, att leva i tillit till Gud, det kan ena stunden kännas så komplicerat men också vara något enkelt och fullständigt naturligt. Från mitt eget hjärta får jag söka mig allt längre in i tron samtidigt som Gud söker mig genom mitt hjärta.