Gick i min trädgård tillsammans med en väninna idag. När vi kom fram till vårt gamla plommonträd utbrast hon i förundran ungefär så här: Så gammalt, det ser nästan dött ut och ändå bär det frukt. Vi tittade på knopparna som börjar tränga fram på grenarna. Knopparna som snart ska bli lövverk och vita vackra blommor och så småningom underbart goda plommon. Men det är precis som med oss, vi behöver också stöttning. Faktiskt var det vad vi hade ägnat hela eftermiddagen åt. Att stötta varandra, lyssna och prata. Bär varandras bördor, var det bibelord som passerat i vårt samtal tidigare. Det är ett bibelord som ofta kommer tillbaka i de löften vi ger varandra i våra äktenskap men det gäller likaväl i vårt syskonskap. Att hjälpa varandra, stötta och bära varandra, att tro på att våra liv kan få bära frukt. Tänkte på det när jag nu på eftermiddagen gick runt i huset och vattnade mina blommor. Några var omplanterade men jag hade glömt att ge dem vatten. Det hjälper inte hur god miljön runt omkring oss är om vi inte får bo i det levande vattnet, leva i strömmen av liv. Varje sommar tittar jag på mitt plommonträd, tänker att nu är det sista sommaren. Men trädet fortsätter att bära frukt, och så länge det vill leva där i min trädgård så lovar jag att stötta det med all min förmåga. Jag vet att om jag tog bort plankan så skulle det inte stå länge till. Vi hör ihop, är beroende av varandra, trädet och jag. Vi har något att ge till varandra. Så är det med dig och mig också, vi har något att ge till varandra. Vi kan bära varandras bördor...
Inlägg
6 kommentarer:
Vilken givande dag du verkar ha haft! Underbart! :-)
Jeg bliver helt rørt over den hjælp, du giver træet. I har vist noget sammen?
Det minder om mit forhold til min hund, som er ved at blive blind. Den skal få den nødvendige støtte fra mig, så længe den vil leve.
Alltså! Du skriver flitigt! Om tro och inre gemenskap med Gud. Men jag förstår inte varför du alltid gömmer det du vill säga och få fram bakom ridåer, liknelser ch symbolik. Det känns känslokallt och taget, allt det du skriver. Tala ur ditt inre, forma orden själv, hitta det raka, ärliga språket. Sluta göm dig i fraser och fagra meningar. Vad vill du? Vad står du för? Vad TYCKER DU? Jag finner ingen personlighet och närhet alls i din text, bara ett matande och frossande i liknelser. Kanske för att du är rädd för att kliva fram. Stå för din egen mening. Eller är det ett skydd från alla dem som tycker annorlunda än du. För att behålla din auktoritet. Personligt - bloggande!!!
Till anonym: Det stämmer inte alls din bitska kritik mot Liselotte! Du känner inte henne.Det gör jag. Hon är en utav mina allra bästa vänner och jag måste säga att hon skriver fantastiskt! Utifrån sitt hjärta. Utifrån hur hon tolka och upplever sin livsvärld. Sin trosuppfattning. Om du sedan upplever att det bli mycket symbolik, så är det tyvärr du som har problem, inte hon. Och jag tror att du då också kan ha väldiga problem med Jesus. Han talade i gåtor och liknelser OM NÅGON.
Välsigna, förbanna inte! Du sårar människor!
/Cissi
Klockrent, som vanligt - för alla oss som har såpass djup i vår personlighet att vi kan förstå liknelser...
Tack för att du skriver!
Nu efter några veckor vänder jag mig till dig, anonym, efter dina kraftiga synpunkter på mitt bloggande. På något sätt har det jag skriver berört dig illa och du önskar att jag ska uutrycka mig på ett annat sätt. Det skulle vara ett sätt som inte är mitt eget eller kommer från mitt hjärta.
Du önskar ett mer personligt bloggande, av andra får jag höra att jag är för personlig, med risk för att bli för privat. Det är alltid en balansgång. Därför har jag varit tydlig med att berätta att bloggen är helt privat och inte kopplad till min tjänst. Symboliken väcks ur dagar och möten som kommer till mig.
Eftersom bloggen inte är kopplad till min tjänst utan är helt personlig så behöver ingen känna sig tvingad att läsa. Så väljer jag själv bort många bloggar som inte faller mig i smaken. Jag har lyssnat till din kritik och dina förväntningar på min blogg tycks inte stämma med mina intentioner... Så är det ibland. Därför kan jag inte heller skriva på ett språk som inte är mitt. Det skulle minst av allt bli ett personligt bloggande.
Hälsningar Liselotte
Skicka en kommentar