Hade inte tänkt skriva...

...om Engla. Men anledningen till att jag gör det ändå är att jag läser att Sveriges television har för avsikt att direktsända begravningen i TV efter mammans önskemål för att tacka det svenska folket för allt stöd och den hjälp som de har fått under tiden som gått mellan hennes försvinnande fram till idag. Det går SVT med på. Det är förvånande, eller kanske inte. Jag har sett hur massmedia alltmer exploaterar människors sorg och vanmakt när man ställs inför oförsvarliga händelser. Vi har sett det i dramat kring Engla, vi har sett det i rapporteringen från Arboga, och nu senast från Amstetten i Österrike. Massmedia har en uppgift att rapportera nyheter som är av värde för oss att veta. En del är gott och positivt, men det mesta är ofta beklämmande berättelser om människor som handlar omänskligt mot varandra.

Min egen erfarenhet av sorg och många möten med människor i sorg har visat att vi ofta fattar beslut som vi inte alltid känner att vi kan stå för efteråt. De har inte alltid varit de allra bästa. Ibland behöver vi hjälp av omgivningen för att se klart. Det betyder därför inte att andra alltid vet bättre. När vi sörjer så blir vi hudlösa men också gränslösa. Vi berättar ofta mer än vad vi hade tänkt eftersom det är som balsam för själen när någon vill lyssna. Och vi glömmer ibland bort att det bakom lyssnandet kan finnas andra bakomliggande syften. Det vet den som någon gång har talat med en nyhetshungrande journalist och inte alls blivit återgiven så som vi skulle önskat. I fallet Arboga blir det kanske alldeles särskilt tydligt hur den unga mammans historia och förlust, varje rörelse i hennes sjuksäng fanns på löpsedlarna strax därefter utan att hon själv hade någon som helst möjlighet att avgöra om det skulle få ske eller inte. I det fallet tog alla andra de beslut som hon själv kanske borde fått möjlighet att fatta.

Ganska snart faller nyheter i glömska, tyvärr kommer även dessa avskyvärda händelser också att göra det. Det är så vi fungerar. Vi går vidare, vi glömmer. Men den som drabbats glömmer inte. Och i vårt massmediala samhälle finns det ingen möjlighet att glömma eller sudda ut. Allt finns, du behöver bara gå ut på nätet och söka så finns allt du har sagt och gjort om det någon gång stått i en tidning eller på en nyhetssida. Och du kan inte påverka det. Det är ett av skälen till att jag själv tvekar till att skriva på några listor för att påverka i någon fråga längre. Det finns inte något utrymme för reträtt eller möjlighet att offentligt visa att du ändrat dig i en fråga om du en gång har "skrivit på". Det som står det står oavsett vad du tycker idag.

Jag tycker inte att Englas begravning ska sändas i TV. Jag tycker att familjen har rätt till och kommer att behöva det privata rum som sorgen är. Som vi inte alltid inser är nödvändig. Vi går mot ett samhälle där hela vårt liv snart levs i offentlighetens ljus. Där ingen fråga längre är privat eller får vara det. Många kommer att se begravningen med medkänsla och sympati. Andra kommer att se den av samma "sensationslystnad" som drar oss till nyheter av det här slaget. Det är inte unikt. Upplagor ökar, tittarsiffror stiger. Men frågorna kommer att väckas efteråt. Nästa gång, för vi vet att det tyvärr kommer en nästa gång, då kommer samma fråga att väckas: om även vi kan få vår anhöriges begravning sänd i TV... Vi behöver inte se för att känna med Englas familj. Eller med familjen i Arboga. Eller med någon annan som drabbas av sorg. Varje sorg är unik.

Tidigare har det varit praxis att sända ut begravningar för statsöverhuvuden, kungligheter etc. Det räcker. Det anses ha ett allmänt nyhetsvärde. Låt det vara så. Familjen har alla skäl i världen att be SVT att sända deras dotters begravning, men jag tror det är olyckligt både för familjen och för SVT att bevilja deras önskan.

Det enorma engagemang som väckts av detta har gått längre än att gälla en enskild person. Hon har blivit en symbol för en hel samhällsfråga: barns okränkbarhet. Då tänkte vi låta alla de som engagerat sig att få en chans att följa hennes begravning, säger SVT.

Men vi får aldrig glömma att det bakom allt som sker finns just enskilda drabbade människor. En positionsförändring av det här slaget kommer att väcka debatt. Det är nödvändigt. Just på grund av människans okränkbarhet bör media, inte bara SVT, dra sig tillbaka ett steg. För att sorgen ska få det rum den behöver.