Tvivel

Som präst får jag frågan ibland; tvivlar inte du någon gång? Eller; Får en präst tvivla? Och visst tvivlar jag. Undrar över vad som är Guds mening eller tanke. Jag försöker men kan inte förstå, ett bibelord, en händelse. Ser allt som i en gåtfull spegelbild. Men frågan är vilket tvivel det handlar om. Är det Guds existens som tvivlet gäller så finns det bara ett svar på den frågan; Den Jesus jag har lärt känna och har en personlig relation till, den Ande som talat rätt in i mitt liv, som bär mig varje dag, den treenige Gudens helighet och mäktighet kan jag inte ifrågasätta eller tvivla på.

Ännu ser vi som i en gåtfull spegelbild, då ska vi se, ansikte mot ansikte. Tvivel längtar efter sanning, längtar efter att få veta hur det verkligen är. Jag tänker på Tomas, lärjungen som inte kunde tro, men ändå stannade kvar hos lärjungarna. Och de lät honom vara där. En del av gemenskapen. Jag tjänar i en kyrka fylld av tvivlare, människor som inte vet vad de tror. Som ändå vill vara med. Om vi tar vår tro på allvar så måste vi låta tvivlet finnas där. Inte för att så misstro i vår egen tro och förvissning utan för att vi liksom lärjungarna kan få vara med och föra människor fram till Jesus. Att ta människors tvivel på allvar är att också ta längtan efter tron på samma allvar. Att inte visa bort den som kommer med sitt tvivel och istället be om ögon som öppnas och hjärtan som tar emot. Tvivlet har inget egenvärde. Men att inte tvivla är inte samma sak som att alltid ha alla svar. Jag tvivlar också, det finns saker som jag inte förstår. Sådant som jag får vänta ända till himmelen för att få se. Men förresten, inför Guds härlighet så faller kanske alla frågor till marken, oviktiga...

Tomas ord blir våra ; Min Herre och min Gud...