Vi är varandras tro, säger Tomas Sjödin. Hur kan man vara det? Vara varandras tro? Tron har ju alltid betonats som väldigt personlig. Det egna ställningstagandet att säga Ja till Gud. Och det är sant, det beslutet kan ingen annan fatta åt oss. Men vi som församling kan både möjliggöra och förstöra för mötet med Jesus. Det var många som ställde sig i vägen när människor ville söka sig fram till Jesus, till och med lärjungarna visade bort dem…
Men varje gång vi samlas till våra gudstjänster så märker vi att tron inte är någon soloåkning, utan att tro också är någonting som vi lever tillsammans. Vägen fram till Jesus är kantad av människor som bär min tro med mig. För vad händer när jag själv inte kan hitta en framkomlig väg till Jesus? Vem hjälper mig då? Om jag inte har min församling som ibland faktiskt får tro för oss när vi inte kan, när vi får luta oss tillbaka på andra människors trosvisshet om vi själva tvivlar.
Nu är det sommar och för oss i vår församling betyder det också sommarkyrka. En lång sommar med nya möten, med människor och med Gud. Och där finns vi tillsammans. Som kan se människors längtan och följa med på vägen. Längtan efter Gud är också längtan efter trons gemenskap. Vi behöver tro tillsammans, därför behöver vi vara kyrka! Vi får med våra olika gåvor hjälpa varandra att leva ut tron i vardagen. Och detta är en ständig uppgift för en kyrka. Uppdraget att hålla en plats öppen för mötet med Jesus.
Vi är här tillsammans! Vi är det nu inför sommaren. Idag talade vi om behov på vår frivilligsamling inför sommaren. Men det handlar inte bara om de yttre praktiska behoven, om att koka kaffe, utan det handlar om att öppna både yttre och inre dörrar, att visa vägen till Jesus. För här mitt i vår gemenskap bor han. När vi samlas så är det till hans fest. Det är inte Stenkyrka församling som ber om hjälp idag, det är Jesus som säger, duka mitt bord, bjud in människor till fest, för jag kommer för att äta med er.
Vi får gå tillsammans, tala tro tillsammans. Möta livet tillsammans. Leva tro tillsammans. Vårt uppdrag är att hålla platsen framför Jesus öppen, och att visa vägen dit för dem som ännu inte fått möta honom. Vi hoppas på många sådana möten i sommar. Och vi som känner oss hemma här, som har en plats och historia här har en alldeles särskild uppgift för alla dem som känner att det kan vara lite svårt att komma fram. Vi är varandras tro, vi bär vår kyrka tillsammans!
Inlägg
3 kommentarer:
Det är riktigt att församlingen är viktig i tron. Men det är inte första steget den är en bekräftelse på att fler än jag funnit tron.
Trons första steg är enligt mig att man kallas av Jesus och tar emot honom. Man känner att orden har en mening och är riktiga. När man för första gången känner detta och för mig kom det mitt i livet då är man tror jag kallad. Så första steget är kallelsen som för min del kom när jag bevistade en konsert i kyrkan utan att tänka så mycket på Gud. Men då kyrkoherden sa några ord i slutet av denna så kände jag att det var något mer än bara ord. Kallelsen först sedan bekräftelsen av att man ej är ensam troende det är min uppfattning.
Tack för din kommentar. Visst är det så att den personliga kallelsem, elelr upplevelsen av att Gud rör vid vårt hjärta som är det första steget. Längtan efter något mer, visshheten om att det finns något mer. Som det tilltal du själv beskriver. Det som slår mig är att det är just här i församlingen som et tilltalet kom. Att vi genom vad vi är som kyrka och troende får bära varandra fram till tron, som i detta fall, genom en musikgudstjänst och genom prästens tilltal som drabbade dig...
Jag upplever mycket starkt att det är viljan att våga tro som vi får nåden att bli förenade med Honom och sedan vidare ut och i församlingen. Naturligtvis finns däremellan många nyanser av tro. Men vi måste själva ta första steget att våga tro.
Nils Berghänel
Skicka en kommentar