Du är mitt hav, jag är din strand

Vid stranden möts hav och land, och havet är inget hav utan strand och stranden ingen strand utan hav. Stranden skiljer sig från havet och havet är inte på något sätt likt stranden. Så olika och just därför hör de samman. Så kan den bilden också få beskriva ett äktenskap. De två ska bli ett säger vi om äktenskapet och ett liv tillsammans. Men då får vi också komma ihåg att havet inte upphör vara hav och stranden inte upphör att vara strand bara för att de lever sida vid sida. Även om vi är ett i kärleken så kommer vi alltid att fortsatt vara den vi är. Kärlekens stora uppdrag, att ge varandra livsrum, att få vara den vi är, tillsammans. Varje gång havet och stranden möts så är det ett "komma hem". Så är också kärleken och äktenskapet vara ett hem. Att leva tillsammans är att alltid komma hem. Att längta hem. Att mötas med vardagens ständiga återseende glädje.

Men livet också går upp och ner, känslor går upp och ner, det finns inga perfekta äktenskap, om man i den meningen menar ett utan brister, utan skavanker. Jag tänker att det stora i att leva tillsammans är snarare att våga leva det liv tillsammans som inte alltid är perfekt. Att leva ett liv där det finns plats för både misstag, förlåtelse och försoning. Om tryggheten finns där, som grunden i gemenskapen. Vad vore ett hav utan sin strand, och vad vore en strand utan ett hav. Sådan är också Guds kärlek till oss. Vi hör ihop med Honom. Allt vad vi är, är vi i Gud. Här får vi hämta vår kraft och inspiration. Mål och mening. Vi får vila i välsignelsen och löftet från Jesus som säger - Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Du är mitt hav, jag är din strand...