Förlorat och återfunnet

I lördags när vi var ute på stranden så hörde jag plötsligt min dotter snyfta högt. Tårarna rann i en strid ström över hennes kinder. - Min tamagutchi! Snöret runt hennes hals var tomt. Den hade hoppat ur sin ring och farit över bryggan och ner i det salta havet. Det grumliga vattnet var fyllt av tång och det gick inte att se var den hade hamnat. Först blev jag arg. Hon fick inte ha med den till stranden men hade ändå tagit med den, de är oskiljaktiga. Sen tänkte jag på hur det var när jag själv var en liten flicka som förlorade det jag älskade mest. Ändå ville min irritation inte riktigt släppa medan jag tröstade henne och försökte komma på en lösning. Det är inte första gången hon tappar bort något. Just nu håller vi på att leta efter en vänstersko... Vi ordnar en ny sa jag, men du får betala hälften från dina egna sparpengar. Blir det bra så? Det blev det. Förtvivlan lade sig och jag skämdes som mamma över att jag skuldbelade innan jag tröstade.

Vi fann tamagutchin, obrukbar efter 30 minuter i det salta vattnet. Men vi fann den i alla fall. Det betydde mycket för dottern. Förluster gör ont. Förlorat och återfunnet... det är söndagens tema. Den klassiska texten om bröderna, den hemmavarande och den förlorade. Jag tänker på min egen roll som mamma och hur jag gör med mina barn och hur Gud handlar med oss människor. När allting går förlorat. När vi själva känner oss så långt borta och förlorade som vi någonsin kan komma. När ingenting finns kvar... När bandet går av till Gud. När vi hamnar där på djupet, i det grumliga vattnet. Det finns inga ord för den smärtan. Att komma bort från man älskar, att komma bort från den som älskar oss. Eller att se dem vi älskar gå vilse, gå allt längre bort från Gud.

Förlorat och förlorad. Sonen fick en ny chans, han kom hem till Fadern igen. Altartavlan på Åh stiftsgård beskriver det mötet. Många harreagerat negativt över den bilden. Den är inte vacker. Den dyige sonen som kryper fram mot Fadern som sträcker ut sina händer. Men där finns ingen tvekan. Bara förkrosselse och kärlek. Plötsligt framträder den så barnsliga världsliga bilden fram, av barnet som förtvivlat ligger där på bryggan och spanar ner i det grumliga vattnet genom tångruskorna som flyter fram och tillbaka. Kanske, kanske kan jag få se dig? Kanske, kanske är du där? Kom tillbaka!

Gud som inte ger upp om oss, som inte slutar leta. Som tar emot oss när vi kommer, med kärlek sluter oss i sin famn. Äntligen... Där finns inget skuldbeläggande. "Men jag sa ju till dig att...!" Gud är mer förälder än någon av oss kommer att kunna vara. Du var förlorad, men är återfunnen... Inget annat är viktigt, inget annat spelar någon roll. Att bli älskad med en sådan kärlek är mer värt än livet...

Förlorad och återfunnen, förlåten och försonad... Hemma igen.