Vi säger ibland att vi håller något öppet. Vi vill inte bestämma oss, vill inte besluta. Det kan ju komma upp något bättre, något som skulle passa mer, det kanske inte var det här som var tänkt? Måste jag bestämma just nu? Och så finns risken att istället för att ta det där beslutet, göra det där nedslaget i våra liv där vi låter någonting hända, att vi istället lägger det åt sidan för att vi inte vågar, för att vi inte är säkra, för att vi inte vet om det är rätt.
Det finns en stor risk att livet går oss förbi med den hållningen, att vi förlorar det som var tänkt för att vi inte vågade ta emot. För att vi inte vågade tro att vi får chansen, ansvaret, uppgiften att fatta de beslut som var våra. Vi kan föra över detta på livets alla områden, jobbet, barnen, bostaden, och inte minst kärleken. Att våga sätta ner foten, våga säga: Så här är det, så här får det bli! Och när vi gör det istället för att hålla något öppet så går vi istället in i en öppenhet. Öppenheten mot att bli berörd, att våga låta någonting hända. Att någonting kan ske med mig i det liv som har blivit mitt, tillsammans med de människor som har blivit en del av det livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar